Aftonbladet – 4 maj 1846, sida 3

-ISå Dbesiöt bolaget, att dessa 457 pro rata part I, skulle fördelas emellan dem, som tecknat sig, hvar. -laf följden blef, att de, som anmält sig blott till få a Ilotter, fingo ingenting. Detta har i sanning nägot slalidrig så litet utseende af aristokrati; men denna i som man gerna vill bli fri ifrån i staten, bör vä a någorstädes inrymmas, och godt är det då, om -deråt kan lemnas en plats i Örebro privatbank., 7) hl —, Man läser i Götheborgs Handelstidning -för den 28 April, i anledaing af Posttidningens strid med Vinterbladet om det koastitutionella systemets beskaffenhet i Sverge: I Imedlertid bevisar Posttidningens ifver och lihärdigbet att drifva de samma satser om svenska statsskicket och dess Regerings enväldighet Isom man för trettio år sedan inbillade Kronprinsen Carl Johan och genom dåliga franska tlöfversättningar och ,tableaux synoptiques, af I grundl2garne sökte gifva yiterligare styrka, samt dymede!st ansenligt bidrog till det zamla 8y.(stemets, utbildande i egenmäktighet, förakt för Ide konstitutionella rådgifvarne, den lagstiftande I representationen, 0. s. v., att vederbörande i I Posttidningen tro sig om att äfven dermed beihaga det nya systemet; ty eliest kunde väl ej det officiella bladet hålla så oförskämdt ut med sina sofismer. På sätt man hade anledning förmoda, har Norrmennen Ludv. Daas skrift, Varsko, Qce., blifvit vir Posttidning ena söt lust. Den går nu sem bäst på med Norska skrifter öfver det sista Storthinget och hr Daa får nu bjelpa det li svenska saker andefattiga svenska officiella bladet till dussintal spalter, angående Norrige. TAftonbladet har redan framdragit ett exempel Ipå att Posttidaingen citerar falskt ur Daas skrift; Imen dennva gifver i atla fall, genom det sätt, hvarpå författaren, för att ställa sig fram för ett medelvägsparti, klandrar fokpartiet i Norrige, så många godbitar för våra konservative att bjuda på, så att falska citationer icke beböfvas, helst då satserna fragmentariskt lösryckas och på behörigt Posttidnings-maner kompletteras., — Red. har blifvit anmodad att fästa den välvillige läsarens uppmärksamhet på nedanstående skildring af den olycka, som träffat staden Kongsbacka, och hemställer tillika på begäran, till andra tidningars redaktioner, att reproducera densamma. EN RÖST FRÅN GRUSHÖGARNE AF a KONGSBACKA. Aterigen har det strängaste skapelseelement med sin rofgiriga eldstunga härjat och förödt etttrefvet och uppblomstrande samhälle och omkring ruinerne af dess till jorden jemnade boningar, än i högljudd jemmer, mer i stum resignation förspridt de oskonsamt förjagade. Natten till den 25 dennes nedbrann Kongsbacka stad till 5;:delar i antaloch än mer i värde. Elden utbröt för sydostlig vind kl. 42—4 i den mest sammanbyggda vrå i norra hörnet af torget; tog under dessa vilkor på samma tid de tvenne boningsrikaste hufvudgatorne, tillika med deras mellanbyggen, i sitt snabba plundringståg åt tvenne håll på en gång; kl. 8—9 lågo dessas, och torgbyggnadernes, tillsammans 48 hustomter, under aska, deribland kyrka med torn, rådhus, prestgård, apothek och postkontor, 148 handelslägenheter med förråder, ett färgeri, fyra garfverier — ailt till större delen prydliga hus, både innan och utan. Blott ett enda dylikt hus af den egentliga staden kunde till sist, med tillkomst af eldsläckningsanstalter från Gåsevadholm, räddas. Af! den öfriga staden, vid s. k. Lilleller Södergatan, qvarstå 14 smärre boningar, skyddade genom vin-l! den och afståndet. Huru vådan uppkommit och hvad af brandskadan, som är assureradt eller icke, har ännu icke hunnit utrönas eller uppgifvas. Den vissa och närmaste följden af olycksödet är, att den ögonblickiga förlägenbeten är nästan lika jemn och stor, som den synliga förödelsers grusfält. Af 400 husvilla, kunna 420 anses sakna det nödvändigaste, ej blott för dagen, men många äfven i resurser för det kommande. Genom de förut försörjandes största förlust och egna förlägenhet, har de många egentlige fattiges nöd. blifvit dess svårare; för desse — intet hus, intet hem, intet arbete, intet bröd. Flera 4000 tunnor god säd ryker ännu ur sina kolhögar. Omkring 100 vårdragare, 80 mjölkekor med mycken annan boskap irra genom natt och dag ute på den ännu kalla och kala marken, der ifven en tillstötande sträng vind med snö och hasel gjort de oskäligas dväljande bistert. Hyar våroder? hvar utsäde? hvar sommarföda? Vid den omedelbara åsynen af denna förödelsens tyggelse, ville misströstan nästan öfverväldiga äfen fromhetens hopp tiil Försynen, derest icke erarenheten komme till hjelp med sin fingervisning å Honom, som bor och blickar ofvan och kring ymderne äfven hit ned samt leder, styrer och tilltädjer med all rättfärdighet, Vishet och makt, äfen det vi kalla olycksöde, samt stundom i stränget skickar sina engler, såsom eldslågor, dock i ppenbarclse och försyn ifrån tidernas början beygat sin Faderlighet, äfven då Han tuktar, och fta i sjelfva förödelsens spår sått en bättre välsigelses gröda, om icke Han, såsom den bäste meniskovännen tillika, bebjertade deras äfven timliga öd och förmådde låta samma eldstunga, som utungat Hay ittfärdigbets tuktan, äfven tala Hans armhertighets tankar, väckande och bevekande Il andra ännu skonade och från den klagliga skåeplatsen äfven aflägsna hjertan och böja dem att Hans och mensklighetens Damn gå Hans trösteud och bära Hans hjelp till de under Hans slag ipnande, af hemsökelsen blottställde rådoch husle. I denna erinran och förtröstning fatte vi mod ch hopp, och gripe oss ann med den ömmaste igt, då vi, sammanträngde i en bergad vrå, förrat oss till en nödhjelpskommitte och i denna