ställdes ea tablå-vivant, ypperligt arrangerad i a slags hönsbur, hvarvid åsnakindbågan, med sin Simson, utgjorde första taflan. En annan strax derefter lirer ha föreställt tvenne förstenade, gap ude stockfiskar. Publiken gaf tillkänna sn tacksemhet för denna af herr Charles Foreemont eller Forssberg Stockholms invånare beredda honstnjutning medelst starka skrin och käppars häftiga stötande i gollvet. På damer var nästan lika så stor brist, som i BotanyBay. Det syntes icke ens någon af dessa vestaler, som i Stockholmsmythologien kallas värdsbuspigor. De vårdade nu bru!otens heliga eld eller tände cigarren åt någon af Martis prester. Stillet var också, för fruntimmer, temligen illa försedt. At en af hettan illamående dam hade man, för att återkalla hennes flyende lifsandar, icke annat att erbjuda, än fransysk senap och spansk peppar, punsch naturligtvis oberäknadt. Deremot voro herrarne så mycket ämablare. Elt par kavaljerer, som det ville tyckas: betjent-lejon på retour, började d:nsa med hvarandra och sällskapet hade den artigheten att innan kort följa deras exempel. Men till slut blef äfven detta tråkigt. Man fann sig temligen bastant närrad af herr Charles,, som lofvat utvändig illumination med kulörta lampor, 1500 stearinljus, studentsång och gothik, utan att hålla något af allt detta ens till hälften. Men började fråga efter gynnarn — af foster!ändska konsttillställningar och utländska namnbildningar. Djupt kännande betydelsen af den fransyska satsen: Vart est un sacerdoce, hade har, med sin uppburna tion: