ter, Fåderneslandets svaga auktoritet, hvilken tidning dock emellsnåt måste fram och skyldra, som historisk källa — i sanning en källa, om hvars grumlighet hr Crusenstolpe sjelf icke försummat att göra allmänheten underkunnig. Detta hindrar dock icke hr Crusenstolpe att, ifven vid en nära nog ärerörig måloing, kunna föra en elegant, djerf och saftig pensel. Ingen kan neka honom att vara artist i sitt yrke. Han är väl icke alltid korrekt, men han är uttrycksfull och glänsande. Ju slipprigare ämnet är, desto mera con amore, behandlar han detsamma. Men ostmidigt är det på sednare tider hans penna, som mest bidragit att kasta skugga på tryckfriheten. Fiuktansvärdt är, att han gått dess ovänner till handa, både lönnligt och i dagen. Kanske spelar sällan modets npyckfulla gulinna en så stor rol, som i frågan om sjelfmord. För ett par veckor sedan skjöt sig en sotare i munnen, och nu har han redan funnit trenne samvetsgranna imitatörer, en lifbeväringskorporal, en fabriksverkmästare och sednast, den 4 Maj på morgonen, en gardist, hvilka alla skjutit sig muntligen, fastän med mera eller mindre framgång i sitt förehafvande. Veckan har varit vittne till ett ordenskapitel, der ingen stjerna föll, hvarifrån enhvar aflägsnade sig lika litet eller lika mycket ridderlig, som förut. Kanske skall man i Sverige slutligen komma derhän, att man icke mera eftersträfvar en titel, en stjerna, endast för att ej stå isolerad, för att ej befinnas utmärkt från sina öfriga gelikar. EsBJÖRN