Aftonbladet – 2 maj 1846, sida 4

Ännu ett föremål för välgörenheten! Då jag na vänder mig till en allmänhet, som alitid visat sig välgörande mot den bje:pbehöfvande med en bön om hjelp och lindring i min fattigdom, sker det blott i högsta nödfall. Det steg, jag då tager är för mig lika svårt och motbjudande, som nödväniigt. Jag föddes uti lyckligare omständigheter. Min barndom tycktes lofva mig en ljusare framtid. Framtiden kom, men icke förhoppningarnes ljusa, utan verklighetens mörka och dystra framtid. Min breder, Handlande bär i bufvudstaden, dog och lemnade mig ensam, en värn lös qvinna, utan anhöriga. Den enda utväg till mitt lifsappehä:le, min arbetsförmåga, blef anitad. Jag förtjenade mitt bröd med sömnad, Men snart angreps jag af en svår och långvarg sjukdom, hvarunder jag måste försälja a lt hvad jag hade qvar från gladare tider. Icke pog alt denna sjukdom tvingade mig att skilja mig från tillhörigheter, bvilka voro mig dubbelt dyrbara genom de glada minnen, som vid dem vero fästade; den beröfvade mig äfven all utsigt till framtida bergning, i det den medtog mina sista krater. Att skildra allt bvaljag under slutet af denna sjukdom af köld och hunger Ii t, är mig omöjligt. Efter den bar jag ofta plågats af ox inre, ohotlig åkomma, som beazgit mig all förmåga Uj arbete. Det är först i denna belägenhet jag om hjep anropa: en allmänhet, hvars barmhertighet Arbetarens hustrun, Krigarens enka och många andra med tacksamhet bevittna. En g:ad förhoppning säger mig, at jag snart skall komma bland dessas antal. Måtte den gå i fulibordan! Till eder vänder jag mig med min bön, j äåle, hvilkas sällhet det är att bereda andra;lycka! Uppsöken sjelfve den arma uti huset 2 32 Kämpensgränd å Södermalm, en trappa. upp inpå gården, eller inlemnen edra godhetsfalla bidrag till Den olyckliga Sömmerskanr på Dagligt Allebanda-kontoret. Den, som ej undandrager dena arma sin hjelp, skall ega en tillräcklig be!öning redan i det gada medvetandet af en god gerning, och den tacksammes böner skela aldrig uppböra att nedkalla rik välsigae!se öfver hvarja dess vägöraro. Å