Aftonbladet – 30 april 1846, sida 2

fråga en liten afhandling, som ganska klart utreder hvatuti de olika opinionerna egentligen skilja sig. Vi införa här det hufvudsakliga deraf: Men det egentliga, som hittills befianer sig olöst i allmänva opinionen, är frågan emellan Enoch Tvåkammarsystemet. Det är härom man nu som bäst står och efiersinnar. Hvad som i första .hand gör denna fråga invecklad, är, alt man diskuterar och diskurerar: derom, utan att hafva klart afgjordt, hvad man menar med sjelfva orden. Tvisten rör nemligen Andra (öfre) Kammaren; och angir 4: om denna kammare ens skall vara; 2:o hurudan den skall vara, derest den iustiftas. Men intetdera kan sluiligen besvaras, förrän man noga bestämt begreppet af en vAndåra Kam— maren. Man kan tänka sig Tvåkammarsystemet på så sätt, att de begge kamrarna bildas at sins emellan olika qvabficerade personer ccr derjemte efter olika grunder insatta i hvardera kammaren. Tvåfelden uppkommer då genom Karaktersskillnad emellan de begge kamrarna. Man kan deremot också tänka sig sy-temet såiuada, att de begge kamrarna samraansäitas af lika qvalh ficerade och efter samraa grunder ursprungligen ixvalda personer; men hvilka vid hvarje riksförsamlings början efter en gilven stadga skilja sig i tvenne afdelningar, för att sitta och öfverlägga på tvenne rum, hvarest hvardera-afdelningen fattar sitt serskilda beslut, hvilket kan konkurrera med den andras, allt efter som det uifaller. Kamrarnas tvåfald består då i Rumskillnad allenast. I förra fallet utgör Andra Kammaren ett slags Pirskammare, ehuru en sådan kan bildas af många olika elemerter och på skilda sätt. Medlemmarne sitta då der, ej på grund af folkets val, men dels till följe af börd, dels såsom innehafvare af vissa högre embeten, dels utaämnde af sjelfva den andra statsmakten. Denna kammares skilload från den Förstas (hvars medlemmar endast utses af folket) ligger alltså i karskteren af att vara börds-aristokratisk, byråkratisk och ensidigt-rojalistisk , hvaremot den första är företrädesvis demokratisk. I sednare fallet utgör Andra Kammaren intet slags korporation af börds-aristokratviska och ensid:gt-rojalistiska elementer, utan bestå tår af medlemmar, antingen omedelbart valda och tagna ur hela folket, endast på grund af hvarje väljares öfvertygelse om personens duztighet;och således efter personlighets-princip direkte. insatta i Andra Kammaren; eller ock dit invalda af och ur Första Kammaren, hviiken då ensam är den, som omedelbart och direkte utses af hela folket, enligt nyssnämnda perrorlighetsprincip. Begge kamrarna skilja si; icke i detta fall genom att strida i korporationstendenser (på ena sidan i börds-aristokratiskt 0. S v.; på den andra i demokratiskt), utan: alla dessa elementer fianas i dem begge tillsammans, allt efter som hvarje invald medlem har öfvervägande det ena eiler det andra elementet uti sjelfva sin personlighet. Eter detta system samarbeta alla korporations-tendenerna till ett gemensamt mål, det allmänna böista. Frågan är nu hvilketdera man anser bättre: krafternas strid eller deras samarbete. Derpå hänger i gruudea frågan om lhvilketdera Tväkammarsys! :em man bör utvälja. Vi förklara O5s öppet för det sednare. Man talar om nödvändigheten af Motvigt, kamrarna emellan. Man bar icke väl täckt på hvad man här säger. Tvenne krafter (d. v. s. här kamrar) som fullkomligt motväga hvarann, göra intet annat än neutralisera hvarandra: reIsultatet af deras verkan (d. v. s. hör: kamrarnas riksdagsarbete) blir då noll. Men motväga de hvarann icke fullkomligt, så tillntetgöres den svagares hela verkan genom så mycket af den starkares, som härtill behöfves, och slutresultatet af alltsammans blir allenast den återstod af verkan, som den starkare ännu förraår tillvägabringa, sedan han förintat den 2ndra. Kan. man tönka sig något fruktlösare? något ömkligare kraftslöseri? cHela denna förvi lelse — d. v. s. hela försvaret för en Andra Kammare såsom karakters— skild från den första — grundar sig på tvenne orsaker: en uppriktig och en bycklad. Den förra består i den nödvändiga omsorgen att. hindra förhastade beslut; den sednare utgör intet annat än det dolda egoistiska begäret att genom en pärskammare upprätthålla bördsaristokratiska och byråkratisva prerogativer på det allmännas bekostnad, ehuru dervid bycklas kärlek till fädernestandet. På den sednare behöfva inga ord förloras. Men rörande den förra, eller nödvändigheten att i representationssättet inlögga binder mot möjliga förhastanden i besluten, hafva vi den anmärkningep, att detta hinder kan lika väl vinna; utan instiftandet af en karaktersskiid Andra Kammare.