rör UTAV Sig ell gelld, UTTIIIA APL or serligen ingen rättsgrund, och det torde icke eller ens kunna anses billigt 2). Betröffande derjemte afskaffandet af apotheksprivilegierna, hvilket sökanderna framställt såsom en blifvande fördel af deras underdåniga förslag, har kollegium i underdånig skrifvelse af d. 2 Juli 1836, med anledning af i nåder anbefaldt utlåtande öfver ett af dertill utsedda kommitterade afgifvet underdånigt förslag till nytt apothekarereg!emente, hat tillfälle uttrycka den öfvertygelse, att detta ingalunda syntes vara med apotheksrörelsens bästa förenligt 5), äfvensom i ett sednare underdånigt utlåtande i detta ämne af d. 235 April 4842 kollegiom anfört, alt, om än antagas kunde, att det vore både billigt och nyttigt (!) att den ofta öfverdrifvet stegrade lösen för apotheksprivilegierna kunde försvinna, utan gravalion för efterträdaren, kollegium dock biträdde apothekaresocietetens då (!) uttalade åsigt, att med privilegiernas öfverlåtande måtte förhållas, som derom redan stadgadt (?) är. Då apotbeksrörelsen, på väl grundade skäl, icke kan blifva föremål för fri töflan emellan ett obegränsadt antal apotbekare och således antalet af apothek i riket måste vara genom författning bestämdt, så fordras alltså, att hvarje apotheksrörelse 9) är försedd med ett tillståndsbre! till skydd mot intrång af andra, och det är hvad som nu vanligen kallas apotheksprivilegium. Hvad sökanderne förstå med apothekspriv:legiernas afskaffande, är ingalunda att sådana tillståndsbref hädanefter ej skola meddelas, utan åsyftar den oformligheten, att tillståndsbrefvetskall flyttas från en beståndande apoItheksinrättning, hvars ägare frånfaller, på en annan af statsmyndighet dertill utsedd legitimerad person, utan att derföre erlägga någon afgilt, och som ännu icke äger apotbek; men som derigenom sättes i tillfälle att missbjuda den förut befintliga apotheksinrättningens ägare, den förre apothekarens borgenär eller arfiagare; emedan han är den ende, till hvilken Japotheket kan säljas 7), och dessutom, om han förra skrift sid. 27 och sednare skrift sid. 3 och sid. 32 samt följ. 2) Men måune det ändock så verkligen är? — Om det så verkligen är, kan sundhetskoll. då väl upplysa oss och profanum vulgus, huru det kommer sig att apotheksareyrket icke (under nödiga kontroller, -förstår sig) får vara fritt, lika väl som landtbruk, bruksrörelser, faktorier m. fl.? Men nu är det ju icke fritt? Kollegium sjelft hörer till en sådan frihets ifrigaste motståndare; ett nytt sjelfsländigt (!!!) apotheks anläggande är för svenska farmacien en sekularhändelse ; men hvilken som -helst får. när som helst uppodla nya landtegendomar,, anlägga nya bruks) rörelser, eller faktorier, och dessutom är det väl kändt, att vid sådana köp betalas intet för rättigheten, utan blott för materielen; alltså kan apotheksrättigheternas säljande och köpande ej jemföres med dem, Kollegium har rätt deruti att de fria näringarna ej kunna göra anspråk på ersättning af staten för sina misslyckade spekulationer (ehuru vi sett och ännu se, huru de under hvarjehanda pretexter med tilhjelp af goda förespråkare ofta vetat och veta förskaffa sig en sådan); men apothekarcyrket närmar sig vida mera ett statsembete, och ins. biträder fullkomligt den äsigt, att apothekaren bör behandlas helt och hället säsom tjensteman. Har man detta klart för sig, så inser man också klart, att det allmänna är ovilkorligen skyldigt att genom lagar, så väl förekomma, som skeffa ersättning för de obetänksamheter, som en sådan corps medlemmar kunna begå; — men att denna ersättning ej bör utgå i konlanrla penningar deruti har kollegium utan tvivel rätt. — Skall det — eljest — vara mindre farligt att ruinera apotheksinnehafvare genom för höga privilegiiköp, än genom för många apothek? ?) Vi måste erinra, att de gjorda förslagerna åsyfta icke så mycket de nuvarande apothekarnes godtgörande, utan mera de efterkommandes; se der hufvudorsaken till den likgiltighet de länge rönte inom apothekarecorpsen. Om spothekarne ensame företaga sig att jemka sina förluster, så är det icke gifvet att detta jemkainde blifver äfven för de opriviligierade fördelaktigt. 1) Deruti har kollegium ganska rätt. ) Detta vederlägges af hr generaldirektören Ekströmers längre fram förekommande utlåtande; fuliständigast och på ett sätt, som ej kan lemna något tvilfvel öfrigt, af hr Nybiei sednaste skrift sid. 35 och följande. s) Det är ör olyckligt, att man så ofta tänker sig apoteksrörelsen, såsom ien med tillstånd försedda, den privilegierade,! Icke gör man så med det eiler det embetet, icke ens med den eller den handeitsrörelsen o. d. (Ins. enförer detta sista exempel, fastän, såsom nämndt, spothekareyrket ej får jemföras med fria näringar); utan man tänker sig dervid alltid innehafvaren, såsom den befulimäktigade, den med rättighet försedde. Gjorde man sammaledes med apotheken, säskulle man få det rätta förhållandet klarare för sig. Det blefve i sådant fa!l ingen ofortnlighet att fullmakten (tillståndsbrefvet, privilegiet) flyttas, från en person, som dör eller tager afsked, på en annan, af statsmyndighet deriill utseid legitimerad person, som förut ej eger något apothek, och som ej betalar någon afgilt för hvad han får, (undantagandes vanlig lösen för fuillmaiktens utskrifning). Nej! tvärtom vore ju detta en ganska vanlig formalitet, en formalitet, som sker dagligdags med andra tjenster och genom hvilken sundhetskoll. egna ledamöter kommit till cen rätt de innehafva — kommit i tillfälle att nu förklara sitt eget tillsättande för oformligt. ) Den nye apothekaren vunne härigenom icke det ringaste tililälle att missbjuda sin företrädare eller dess rätts innehafvare. Man kan läsa vidare härom uti hr Nybhlmi förra olejft eid x9