Aftonbladet – 22 april 1846, sida 3

vy! på HOCKKUOCH at acnH Ha Sak, OCH DIiIVDCHBAaHa CH LUP försigten, att Gud icke för alltid: öfverlemnat de Polska folket i dess bödlars?-händer. Strasburg d 20 Mars 1846. ry Carl Nogowski, sekreterare vid nationalregerin gen. Nicol. Lissowski, civiloch militärprefekt departementet Krakau. Math. Peterynski, insur genternas militärchef. Joseph Chladek, sekreterarc för de hemliga ärenderna hos diktatorn. (Insändt.) SVENSKA EMIGRANTER. En rörelse föregår i dessa dagar i Sveriges norr: provinser, som förtjenar fosterlandsvännens allvarliga uppmärksamhet. Kraftiga, gudfruktiga, förståndiga och välmående bönder hafva beslutat sig till det vigtiga steget att lemna sitt gamla fädernesland för alltid. Hvarföre? Man har offentligen och enskildt smädat och förhånat de s. k. läsarne i Norrland. Sedan Erik Jansson framträdde, har man roat sig att påstå, det han af läsarne anses för en ny profet — ja, en ny Frälsare. Insänd:n tillhörde deras antal, -som betviflade äktheten af läsarnes religiositet och tadlade deras framfärd, sådan den beskrefs. Händelsen har nu lärt honom känna förhållandet i dess rättabeskaffenhet, och medan öronen fyllas af skrik från en tanklös hop, vågar han höja sin röst — icke till försvar för åsigter, som han hvarken delar eller ens tilltror sig att bedöma, men till uppmärksamhetens fästande på ett tänkvärdt fenomen och på de enkla medlen att förebygga dylika. — Hvaruti bestå de så mycket klandrade förvillelserne? De anse Erik Jansson för en ny Frälsare c., de hålla offentliga sammankomster, och så snart de komma tillsammans, läsa de Bibeln eliter tala bibelspråk. — Jag har tillfrågat nägra af de ifrigaste s. k. Janssonisterna om den nämnde mannen. Deras svar är, att de ingalunda anse honom förmer än andra, utom uti mod och bibellärdom. I öfrigt säga de, att han ledes af Guds anda; men detsamma förmena de om hvar och en af dem, som oförskräckt bekänne deras åsigter. Deras offentliga sammankomster? — Afven jag skulle yrka deras förbjudande, om de medförde någon våda, men detta är icke fallet. Dessutom — ett foik (eller en hop), som förföljes eller är ensamt i sin tro, vill församla sig: det har man sett i alla tider. Det är för dem ett själsbehof och låter icke betvinga sig genom våld. Må man beifra och strängt bestraffa, om något brottsligt vid sådane sammankomster: förehafves! men må man besinna det demoraliserande ati att tillstädja, kanske till: och: med. upphetsa en hop lättsinnigt och okynnigt pack att håna Guds ords läsande och dem, som, så godt de förstå, dyrka Gud af hjertat. För någon tid-sedan ankommo en afton omkring 30 personer (bruksfolk, anförde af en bokhållare) till en bondstuga, der fyra eller fembönder suto och läste Bibeln. Några sönderslogo fönstren och rigtade skjutgevär emot de innevarande; andra inträngde, beväpnade med käppar och sablar, och slogo bönderne så, att blodet sprutade från deras hufvuden upp på tak och väggar. Först då ingen af bönderne tycktes kunna med lifvet uthärda mera, öfvergaf stråtröfvareföljet huset. På min fråga, om de icke väckt åtal öfver den så rysligt brutna hemfriden, erhöll jag det svar: Hvartill skulle det tjena? Vi hafva länge nog försökt att få rättvisa, men någon sådan gifves ej för oss. Om hundrade vittnen såge dylika våldsgerningar, finge de icke intyga det inför. domstol. De få icke vittna, om de äro läsare — Det är ju en förträfflig domare! Vittnen förkastas, såsom de der bom vittneseden en falsk och skadelig mening hafva, hvilka äfven af sina vedersakare erkännas Vörda sanningen framför allt och icke ens i dagligt tal tillåta sig en osanning: således väl ännu mindre sedan de åkallat den Gud, för hvars skull (såsom de tro) de lida allt. r Förföljda af sina uppäggade grannar, nekade all upprättelse, ja, allt skydd för lif och lemrhar, kan man undra på att det förtviflade folket söker sig ett land, der de i frid få dyrka sin Gud? — Det är dock icke för deras skull, jag fattat pennan; det är för fäderneslandets. . De utvandrande höra till de mest välmående bönder, och äro derjemte den mest rättskaffens, arbetsamma och förståndiga allmoge, som någonstädes torde finnas. År det sådane söner fäderneslandet skall jaga i landsflykt? — Man skall säga: De lyda icke författningarne om konventikler! — Jag svarar: Den religiösa känslan låter icke binda sig af föråldrade författningar. Må man vara betänkt på deras afskaffande och under tiden icke -äflas med en hårdragen tillämpning deraf, ty det leder till intet godt, men till stor mehn så väl för samhället, som för fde enskilde. Det låter aldrig förena sig med den oförfalskade känslan af det rätta, att t.ex. huru många som helst få komma tillsammans till dryckesgillen och hvarjehanda utsväfningar, men icke några få till läsning af Guds ord. — Framför allt må man vara rättvis och icke tillstädja de gröfsta våldsgerningar emot rättskaffens menniskor, blott derföre att de möjligen hysa villfarelser i trosläran! Om man låtit folket Vederfaras rättvisa, hade säkerligen aldrig någon emigrering skett. RR