Dujarier vägrade att antaga utmaningen, viste ett säkert medel att tvinga honom fram. Då — i ändamål att på ett oemotsägligt sätt kunna bevisa, att det hos den anklagade fanns en bestämd afsigt att, äfven utan allt giltigt skäl, bringa Dujarier till duell — underställde Boigne och Bertrand följande skrifvelse dEquevilley och de Flers, för att af dem attesteras: Vi, undertecknade, förklara bärmed, att vid sjutet af en öfverläggning, hr Beauvallon tilltalat hr Dujarier i sådana ordalag, att denne ej kunnat vägra en strid; vi hafva användt alla bemödanden att försona dessa begge herrar; och det är endast på hr Beauvallons formella uppmaning vi åtagit oss alt vara närvarande vid tvekampen. Imedlertid skulle valet af vapen afgöras. Oaktadt de Flers och VEquevilleys påstående, att Beauvallon utgjorde den förolämpade, utverkade dock de Boigne och Bertrand, att vapenvalet fick tillhöra Dujarier. Ett slutmöte utsattes hos de Boigne till dagen derefter kl. 9 på morgonen. Det skedde, och de Boigne besaf sig derifrån till Dujarier för att låta honom veta utgången. Under det samtal de hade med hvarann härom, medgaf Dujarier, att han visst icke ansåg en duell i sig sjelf nödvändig, men alt han icke desto mindre skulle slåss. Ung, gerant för en jurnal, som ständigt såg sig utsatt för talrika anfall och fiendtligheter af alla slag, fann han sin ställning oundvikligen fordra, att han mottog utmåningen, emedan ett afslag skulle ådraga honom tjugu, nya dagen derpå.. Såsom han visste, att Beauvallon hade ett stort rykte som fäktare, valde han pistol. Under dagens lopp mötte Arthur Bertrand Beauval!ons sekundanter, hvilka sade, att denne var ännu starkare, på pistol än på värja. Bertrand