om ursäkt, mina nerrar! alt Jeg ICKE Kan gola er till viljes, men fönstret är för högt! Herr Schulzes tryckpressar ha just icke i allmänhet lemnat det renaste, och från grof personlighet mest skilda alster. Enligt underrättelser, som kommit oss tillbanda, här icke riddarhuset lemnat: Långfredagskonserten så på bara backen, som vår sista Blick tillbaka tycktes vilja ge tillkänna. Då den förklarades obehörig att äga säte och stämma på riddarhuset, lemnade direktionen tillika i vängåfva åt konserten femhundra rdr bko. För denna summa får Långfredagskonserten i många år tak öfver hufvudet, om också icke ett så dygdefullt tak, som riddarhusets. I detta förhållande ligger imedlertid ett drag af kontant ridderlighet eller ridderlig kontantitet, som det vore en orättvisa att med tysthet förbigå. Hvem skulle väl trott Danviken kunna vara ett tillhåll för kapitaler, denna byggnad, hvilken höjer sig så naken, så melankolisk, så hemsk, som en sjelfmördare biickande ned i vågen? Hvem skulle anat guld inom detta med sorglig förtänksamhet kringgärdade område, der vansinnet vrålar, fånigheten sagta larfvar fram och tillbaka, och fribrödstagaren, undrande, frågar sig sjelf, om han ännu har förnuftet i behåll midt i detta hvimmel af galna upptåg och än galnare fantasier? Imedlertid visade sig pyligen motsatsen. En f. d. handlande hade icke kunnat, ens på Danviken, aflägga att hålla kassa — så stor är vanans makt — han hade 1400 rår, bestämda för löpande utgifter, hvilka likväl. en vacker dag lupo sin väg, med kassakista och allt. En Orfeus till börd, en klockareson, hade vetat att sjunga in kontanterna i ett magasin, der de likväl icke förblefvo länge magasinerade; utan upptäcktes och återvände till sin sörjande herre, som emottog de förirrade fåren med rörd fadersglädje. Den femtonårige virtuosen blef häktad för denna sin fria fantasiv. Ett nytt sätt att förvara penningar, vida säkrare och således vida att föredraga framför det här ofvannämda i läst kista eller skrin, synes då vara angifvet al manspersonen-Fornelius, hvilken, när han greps i Kolmätaregränden, sökte gömma något penningar i munnen,. Under dylika förhållanden måste inbroit, för att bemäktiga sig penningarne, gerna åtföljas af kindpustande, och således straffet för förbrytelsen bli ansenligt förhöjdt, serdeles om en tand eller två i hastigheten stryker med. Äfven blir det, med antagande af en sådan plägsed, lätt att skilja den grötmyndige, bredkindade kapitalisten från den infallne glåmigel proletären, som i sitt ansigte enständigt framhåller den bedragna förhboppningens aflånga species factin. Ett fruntimmers bat! Det ligger.ofantligt! mycket i detta ord! En stor menniskokännarel har sagt, att det är blott en passion, som går : längre i ytterlighet, än kärleken — hatet! Hvad skall då icke HKatet vara, nedlagdt i en qvinnas lidelsefulla sköte? Hvem tänker icke ! vid de dystra, betydelsefulla orden: ett fruntimmers hat, på den grymma, högdragna Ka-: tarina af Medicis, med sina begge förgiftade : knifvar i ett saffiansfoderal fästade vid gördeln,! rådslående med parfymören och giftblandaren; Råene om Henriks af Navarra, sin egen mågs, rödjande ur vägen, eller på Kristina af Sverige, kallt och lugnt meddelande sina befallningar angående Monaldeschis mord, eller på Katarina af Ryssland, lemnande snöret åt dem som strypte l: hennes gemål, eller på madame Lafarge, som ! i synd höjde sig i bredd med dessa krönta ! bufvuden, och räckte döden, under masken af, en förfriskning, åt sin bedragne make. Någon l; gång — det är sannt — framträder också enls qvinnas hat under mindre bistra former såsom då, i en af Paul de Kocks qvickaste romaner, I en -ung dam slutar en skrifvelse till en unglf man i ungefärligen följande ordalag: Välj emel-l! lan en muff och mitt hat! Man kan få rätt!! vackra muffar för tjugu francs,, med anledning , hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att ett fruntimmers -hat vore i värde likty-; digt med ungefår tio riksdaler svenskt banko. Så olika kan en qvinnas hat vara. Icke un-! derligt således, om vi med ett slags nyfikenhet ! emotsågo arten af det ,ett fruntimmers hatp,! hvarmed herr Fredrik Kinmanson smyckat i programmet till sin afskedsrecett. ; Men detta hat flyger på kärlekens vingar. En ung enka, Ursule, har förälskat sig i enl ung fransysk kunglig sekreterare, herr Leon, li som sjelf alltsedan skolåren varit svag för den ! vackra enkan. Men med den jesuitiska politik,! som kärleken ej sällan begagnar, för att icke öfverrumplas, för att desto bättre kunna maskera sig, har Ursule, samtalsvis och blandl, vänner, icke så litet anmärkningar att fram6 ställa mot herr Leon. Läpparne kritisera, me-c dan hjertat afgudar. Salongsdamen recenserar,! fastän qvinnan älskar. Men ej nog härmed.! En baron Saint-Clair testamenterar enkefru? Ursule hela sin förmögenhet. Vore Leon detl! ringaste misstrogen, skulle han af detta förfogande kunna draga besynnerliga slutsatser, ser6 deles som han sjelf är närmaste slägtingen, och, r endast ifall Ursule vägrar att emottaga testa-I mentet, eger att göra anspråk på arfvet. Ils början besluter Ursule, under inflytelsen af en ädelmodig nyck, att afsäga sig testamentet. Men sedan Leons förmyndare, herr Philipon, börjat se sig om efter något pas:ande parti för I sin mvyndling. fruktar hon. att Leon. rik wvar-.