Aftonbladet – 21 april 1846, sida 1

DEN DÖFSTUMME PEHR PEHRSONS HANDELSER. (Slut fr. Lördagsbl.) En morgon steg jag upp ur en grop vid foten af ett träd, der jag hade sofvit om natten. Sorgsen och hungrig gick jag uppför ettstort berg för att se, om jag kunde få rätt på hågot hus. Då jag kom ett stycke ifrån det ställe der jag bade legat, mötte j:g ena man, och han talade till mig, men då jag ej kunde svara honom, blef ban så ond, att han öfverföll mig i skogen och slog mig mycket, och jag miste följa med honom hem, der han bodde; det var en liten by. Jag gick med honom in i husef, och dit kom mycket folk, så att rummet snart blef fullt. Här var icke godt ått vara, ty menniskorna slogo mig med käppar och med händerna, så att jag slutligen låg på golfvet och blodet rann från ansigtet. När ena karl reste mig upp, så slog en annan mig, så att jag föll på golfvet. Detta fortfor nästan hela dager. Om aftonen gingo alla de främmande menniskorna bort: jag fick alldeles icke gå. Mannen tog mina kläder af mig och gömde dem; jag hade bara skjortan och byxorna på mig. En qvinna kom utur köket med mat och ville gifva mig, men jag tog den ej; jag kunde hvarken äta elier dricka. Jag var så ledsen, att jag ej kunde resa mig upp ifrån golfvet, utan låg der hela natten. Om morgonen kom qvinnan åter med mat och ville gifva mig, men jag kunde allsicke äta något. Jag grät icke, men jag var mycket ledsen. Jag reste mig nu upp från golfvet. Blodig var jag