Aftonbladet – 20 april 1846, sida 2

nad att förfela ändamålet med vart vigtigaste och naturligaste sjövapen, skärgårdsflottan, vi sålunda skulle kunna underbålla 40 verkligt goda och kompletta linieskepp, så tjena de, efter nu förändrade förhållanden, icke till något emot vår kolossala östra grannes 40 eller flere, större och mera öfvade linieskepp, utom många ångfartyg. — En sådan fiende behöfver blott sända 12 å 15 skepp utanför Carlskrona; så kunna våra få, små och mindre öfvade skepp icke gå ut, men skulle de ock våga sig tillsjös dessförinnan, så blifva de i alla fall hvar de påträffas, hvilket är lätt i en så smal sjö som Ostersjön, af den stora öfverlägsenheten genast slagne och barttagne eller injagade och blockerade (instängde af litet större antal), oss till mera skada än nytta, hvarefter det likväl blir på skärgåndsflottan ensamt, som Sveriges sjöeller kustförsvar kommer att hvila, men med den skillnad, att, om det hittills följda ovisa sjöförsvarssystemet med två flottor fortsättes, skärgårdsflottan icke kan bli hvad den annars eller ensam kunde och borde blifva. Det vissa är och blifver, att då vi förr ingentiog kunnat uträtta med öfver 530 linieskepp, utan endast figurerat med dem, och fått stryk, så kunna vi nu än mindre med 40, eller med de 5 å 6 dugliga, som vi nu ega, hvarföre det vore ojemförligt nyttigare att i tid ändra sjöförsvarssystemet och hålla blott enstark skärgårdsflotta, jemte, som sagdt, några fregatter och ångfartyg. Må fiendens linieskepp kryssa uti öppna sjön, efter vi det i alla fall icke kunna hindra. Så hafva deock tillförne gjort, då vi hade råd till stora örlogsflottors utrustande. Sverige behöfver derföre icke bäfva, blott vi äro starka i våra skärgårdar och på kusten. Men deremot bafva vi erfarit, att Sverige lidit mycket at fiendtliga roddfartyg, den tiden vi icke hade skärgårdsflotta. Anmärkarens fraser om nyttan för Sverige att underhålla en dyr linieskeppsflotta, för att kunna blanda oss i andra nationers blifvande krig, motsäges af erfarenheten. Dylik inblandning i andras gräl kunde än en gång förorsaka ytterligare styckning af riket, ja, till och med förlust af hela vår sjelfständighet. Det var ju Sveriges inblandning i det sista allmänna kriget, som gaf anledning till förlusten af Pommern och Finland. — Flere andra exempel att förtiga. Vida säkrare synes det vara att följa den store Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstjernas visa tankar om Sveriges försvar, nemligen: — att endast tvenne sätt funnos för Svenskarne att blifva starka och trygga: de borde endera, Jierbna lt, (säsöm Vi nu gjor) Pål dåvta stark flotta, lägga sig inom svenska klippor och skär, och lefva i landet sins emellan eni8e, då ingen skall dem lätteligen med fö antastav — i rä Md ter unde samt att vi rätta oss efter följande Gustaf II:s råd: — ,Svenskar, stån på egen botten och liten ej på främmande hjelp — Afvensom på Konung Carl XIV Johans visa! ad uti throntalet på Rikssalen år 4840, nemblott vi krnna Törsvara nn om Mu ed gränsern. 0ss inom våra egna Lägger man ru dertill vår snillri svärds och vår djupsinnige mit Ae von Platens patriotiska och fördelaktiga yttranden om skärgårdsförsvaret, och jemför alla dessa ; stora mäns sammanstämmande tankar med begge 6 våra flottors krigshistoria (se ofvanföre) bör väl ingen ärlig Svensk tvifla, att en starkd skärgårdsflotta, jemte några (isynnerhet grundada2) ångfartyg och fregatter, är för Sverige nädanefter mycket nyttigare och angelägnare, nen Jen linieskeppsflotta. 1 beklage att vi omöjligt k instä nmärkaren Z., om nyttan af de ärliga fronstine 6 editionerna på Medelhafvet; ty vi kunna icke : rängå vår öfvertygelse, att våra trånga och storkl riga haf omkring Sverige bilda mycket bättre jömän än söderns eller Medelhafvets milda och itt beseglade farvatten, och att det för våra sjö fficerare är af vida större vigt, att först lära känna ke ch studera Sveriges kuster och skärgårdar inoch sk tlopp, det vill säga, vår egentliga krigsteater fö ;t i nödens stund kunna frälsa rikets folk och S riyg undan storm och öfverlägsen fiende, och fö t icke för mycket bero af rtåa lotsar eller omöjin gheten att dem erhålla, äfvensom för att i hän. a else af batalj, med största fördel kunna bega pa hn kalen. Det är just uti vår egna nordiska skär. fr rds kustlokal, som vår skärgårdsflottas styrka al h öfverlägsenhet ligger, om vi riktigt förstå. och a flita oss om att draga nytta deraf, hvilket bör Dn ga studeras och utvecklas. Det är ett vidt fält blo uru ännu alltför litet odladt, för geniet och beår hafvareskickligheten, af nära likhet med en ars Operationer i ett skogigt och kuperadt land;!nå n fordrar mycken drift och säker vana i skärer den och att derstädes begagna specialkartor,samt es icke på kammaren, ej eller på Medelhafvet t kostade dessutom mycket mindre och vore sät nyttigare, att då och då, eller årligen utsända eller två verkligt tänkande och skickliga oMiceFA e till England och Frankrike, tilloch med Nord. ec erika, för att inhemta ångkraftens och sjövetendjup pernas framsteg, än att för samma ändamål uta ta fregatter och korvetter etc. med flere hundra Ne q; 1. till det ljufliga och förföriska Medelhafvet aså äro vi öfvertygade, att det, äfven på andra et n Östersjön, finnes en hel hop nyttigt för oss ro lära, isynnerhet i viss organisations och exerlärer ÄR för våra sjötrupper, hvilket är så mycket lägnare, som det är emot den sidan vi förPr ti b mer i Sv gård