Aftonbladet – 15 april 1846, sida 2

H— — skakade kände en aning, att äfven hans älskade moka var angripen. Obeskrifligt var det tillstånd hvaruti han hemkom. Dödsstillhet herrskade på gården. Ett ögonblick tog han derna stillhet för ett godt tecken, ty hans fantasi hade förespeglat honom en lik begängelse och klockors ljud; men såsom en nedslående blixt genomfor honom tanken, att, enligt regeringens förordnande, alla af kolera döde, utan undantag, skulle under natten bortskaffas. Grufligt, förskräckligt!, så ljöd denna tanke ur djupet af hans själ, då han blek och skakad af feberrysning sprang ur vagnen, — dock var kanhända aillt endast panisk fruktan. Hans lilla dotter boppade emo: honom vid slottets portal såsom en engel med fröjderopet: ,Välkommen pappa D i hans armar. Nästan konvulsiviskt tryckte han barnet till sitt bröst vid åvgstfrågan: Hvar ör din mamma ?, Hon är,, svarade den lilla stapplande, hon är — ack jag är förbjuden att säga det.n Alfred ryste tillsamman; han trodde sig förstå antydningen. Hoppets ögonblickliga stråle sjönk åter i natt. Med vacklande steg ilade han genom flere rum, — nu stod han vid det sista, — det var Gabrielas singkammare. O Gudb suckade han, pberöfva mig allt, endast icke henne! Huru outsägligt han älskade,. kände ban i detta ögonblick, då han fruktade alt hafva förlorat henne. Då öppnades dörren, oc! — 0 hvilken fröjd! — Gabriela trädde väl blek men glad, förklarad honom till mötes. O, mir Alfred! ropade hon, då den förtjuste, i sir fröjd fattningslöse slöt henne i sina armar; dL kommer i en lycklig stund. Lätt bade du kun. nat förlora mig i den rysliga koleran, hvara jag, oaktadt allt mitt möd, blef angripen. Men tacka himlen, som, ännu innan läkaren hanr ånkomma, sände mig cn, räddande engel, utar hvars hastiga bistånd läkarens kommit fö sent.,