Aftonbladet – 14 april 1846, sida 2

Ni skänkte mig, sade Helena, vändande sig till Felsman, det olycksaliga slottet. Det är ju min egendom — och en oemotståndlig åstundan drifver mig till det ställe, som ni utsmyckat till mtt fängelse. Ledsaga mig dit — mina dyra anförvar dter skola ej invända något deremot. : Baronessan teg ett ögonblick, djupt bekymrad. pSätt er ej mot hennes vilja, nådig fru,, yttrade kyrkoherden. Uana henne ensligheten; ofta har sådant ledt till yttre och inre frid. Ett tacksamt, vemodigt leende af den lidande belönade den vänlige förespråkaren. Så gå då, sade den djupt rörda baronessan, i det hon tryckte enkyss på den olyckliga flickans panna — men glöm aldrig, om ångren skulle fatta dig öfver din frivilliga försakelse, att du hvarje stund, så länge jag lefver, här hos mig finner en mor., Hon fattade derpå fru Wohllands band, och fortfor: NS pJag vet, utan att fråga, att ni äfven hädanefter skall hos den föräldralösa företräda moders ställe. Endast tanken, att veta henne under er vård och ledning, lättar mitt bifall. Ni har icke irrat er, försäkrade fru Wohlland, i det hon fattade sin skyddlings arm och förde den utmattade till ett sidorum. XII. Sex veckor hade förlupit, då baronessan med sin son aflade ett kondolensbesök. på Steinfeld. Vietor bade snart efter sin ankomst till Paris funnit slutet på sitt lidande, påskyndadt genom den ansträngda resan. Hans sista, med dar