Aftonbladet – 9 april 1846, sida 2

r mm — — KÄR got utmärkt. Det var en tafla, som hans fader länge egt, men dolt för alla, till dess han på sin dödssäng meddelat hemligheten, likväl med förbehåll att icke lemna någon af landets folk underrättelse om taflan, eller sälja henne till någon landsman, huru mycket som än bjöds för henne. — Efter all sannolikhet var hon således icke äriigt bekommen. Efter denna inledning förJe landtmannen ryssen upp. på vinden och visade honom en ytterst skön tafla, föreställande madonnan med barnet, infattad i en gammalmodig ram. Hvem tror ni kan hafva må:at denna tafla? frågade bonden. Kirschoff betraktade taflan med uppm ksamhet och nämnde derpå Rafecel. Ja, om jag inte bedrar mig, svarade bonden, så var det just samma nawn, som min far uppgaf; men vi kunna lätt få veta det, ty han har skrifvit det på ett papper. — Härpå framtog han en gammal nersuddad lapp, hvarpå lästes orden: Rafael Etanzia. : Nu tog underhbandlingen en tnnan gång. Bonden talade om sina små omständigheter, och att han var tvungen sälja taflan, fast han icke vägade utbjuda den till någon. Ryssen började bjuda, och efter lång öfveräggning såldes tsflan till 35,000 francs. Den lycklige köparen hoprullade taflan och inlade den i sin kappsäck s:mt aeste från stället, uten att ens säga sina kamrater farväl. Ankommen till Florens, tog han genest extrapost till Rom, för att undslippa chikanerna vid toskanska gränsen. Först när han här bragt sin skatt i säkerhet, uppställde ban den för konstkännares bedömande. Alla, äfven de skarpsyntaste; voro öfverens i beundran öfver mästerverket, till dess Vallati, en af de utmärktaste antiquarier och konsthandlare uti Italien, tog ryssen ur sin förtjusning genom förklaringen, att taflan blott var ett Tifac