Aftonbladet – 9 april 1846, sida 1

vis i detta olycksfall ett rättvist straff för min nyfikenhet och djerfhet, och undrade att jag ej afbrutit armen, utan endast försträckt den., Jag bar här under tiden,, sade baronessan, i det hon uppsted och räckte sonen porträttet, gjort en sällsam upptöckt. Huru?, frågade han, betraktande teckningen och endast halft åhörande modrens derom gjorda berätte!se. Victors bild ibland Alvinas papper — af henne tecknad, med sann fulländning — efter imagination! — I sanning — jag vore nära att mista förståndet — om jag icke redan förlorat det, och icke ansåge allt, hvad jag hållit för verkligt, endast vara e:t gyckelspel af min sinnesförvirring. Da talar i förblindad känsla, mia son, och igenkänner icke dig sjelf, sade baronessan: Men din mor fann vid första anblicken dina drag i teckningen. Betrakta bilden nogare. Den okunnigaste skall genast finna hvem den föreställer.n Och om så vore, huru skulle man lö-a gåtan af porträttets tillkomst, då, utom tviflet på Alvinas konstfärdighet — jag aldrig setat ör henne?, Baronessan tez, träffad; — sedan sade hon suckande: O, huru förskräckligt är det, att vi i vår smärta öfver den olyckliga händelsen ytterligare skola plågas af biomständigheter, hvilkas demoni-ka patur leder våra tankar på förfarliga afvägar. Hon hade med detta yttrande vidrört det mest sårade stället i sonens bröst. Alskade mor,, sade ban, hvad ni antyder, trycker mig på det grymmaste. Jag kan icke längre bära misstankans börda. Jorden brinner under mina fötter, jag måste bort — efter honom — Victor måste jag träffal Den olycklige hade vid dessa ord uppsprungit från stoen och vandrade i häftigaste sinnesrörelse upp och ned i rummet. Lofva mig endast, bad modren, patt ärnu