Aftonbladet – 9 april 1846, sida 1

anblick, Jade hon genast teckningea ned :i lådan och trädde emot honom. O, min Gud! ropade hon, du har bruti armen ? Nej, endast försträckt den, och skadan är ej farlig. Jag vill berätta huru det tillgått, fortfor han, i det han förde modren till soffan och satte sig jemte henne. Jag företog i dag en enslig jagt genom skogen — ack, i sanning icke för milt nöje — utan om möjlgt för att vinna ett ögonblicks förgätenhet. Men snart tröttnade jag vid förströglsen och, förföljd och jagad af mina dystra tankar, öfverskred jag vårt jagtområde. Jag blickade upp; de gamla gråa murarne stodo framför mig. Ett raseri, en önskan, att kunna jemna hela ugglenästet med marken, rörde s:g inom mig. Men de tjocka, jernfasta murarne, hvilkas bruk hårdnat genom århuadradep, tycktes håna denna djerfva ide. Omedvetet hade jag kommit närmare till ett skadadt ställe af muren, och det föll mig in att pröfva dess fasthet. Icke långt derifrån voro arbetare sysselsatta ätt uppsätta taket på en sädeslada, och jag anmodade en af dem att låna mig en stege för den tillämnade undersökningen. Då jag gjorde min af att uppstiga, ville han derifrån afhålla mig. Nådig herre, sade han, våga er icke dit upp; ni kan förolyckas, ty vi stå på det onda ställe, der intet gräs växer.n Tig! ropade jag ovilligt, och res upp stegen såsom jag befalit. Det skedde — men handtlangaren skulle fira en seger — och hade kanhända dertill bidragit; ty då jag nått öfversta steget, vacklade stegen och jag ville, för alt vinna fotfäste, fatta uti en framskjutande, efter utssende fastsittande sten — men den brast lös från muren, och jag nedstörtade på det illa anskrifoa stället. De till hjelp framskyndande arbetsrne sågo naturligt