Aftonbladet – 8 april 1846, sida 2

uclt cj HUCHUECI Skall ICIHNaS OPCBebUlauUt. TCSS användande bör förekomma det äfventyr, som kunde uppstå deraf, att man nödgade de studerande att sjelfva helt och hållet öfvertaga polisen öfver vissa individer, hvilket inom slutna korporationer ofta leder till orättvisa. o—— i STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN. Dagligt Allehanda för i måndags yttrade, uti en artikel med anledning af representationskommitteens sammanträde och H. E. justitiestatsministerns dervid hållna helsningsta!, bland annat följande märkliga omdöme: De enda, som icke synas hafva något hopp, äro de ultra konservative, hvilka icke på allvar vilja medgifva någon förändring., Detta yttrande synes oss af nog mycken betydelse för att påkalla ett närmare skärskådande. Dogligt Allehanda har väl egentligen yttrat sig med afseende på representationsfrågan, men det finnes nog de, som gerna och med välbehag skola upptaga uttrycket i vidsträcktare mening, eller med afseende på opipionernas ställning i allmänhet. I båda afseenderna, men i synnerhet för den sednare orsaken skull, kunne vi imedlertid ej undgå att tillkännagifva något tvifvel huruvida icke Dagligt Allehanda denna gången misstegit sig. Det är visserligen sannt, att om man först och frömst under det ultrakonservativa partiet inbegriper endast ett eller par tiotal personer, af den ytterligbet i politiska åsigter, att de icke anse sig ega något hopp,, så framt ej allt fortgår fullkomligt i det gamla systemets fotspår, d. v. s. i en reaktionär anda, så har omdömet sin riktighet; men om man blott icke sträcker begreppet om de konservatives anspråk alldeles så långt, så tro vi, tvertemot hvad Allebanda förmenar, att just denna fraktion är fullkomligt nöjd med sakernas nuvarande siällning. Ty, i afseende på representationsfrågan t. ex., kan man icke gerna antaga, att någon, utan att vara rent af ifrån vettet, numera skulle kusna begära, eller tänka sig såsom en möjlighet, att ett förslag, g:undadt endast på den gamla ståndsprincipen, någonsin kan på allvar framläggas för allmänheten. Hvad kunde väl då återså såsom de konservatives förnämsta önskan, sedan det var afgjordt att en representationskommilte skulle tillsättas, om icke dels, att denna kommitt mitte blifva sammansatt i en obestämd färg, och af så blandade elementer, att dess arbeten deraf måtte försvåras, och det blifvande förslaget reducera sig till ett jemkningsprojekt, hvarmed nationen icke kan finna sig tillfredsställd; dels ock, att Regeringen icke ifrån början måtte gifva något egentligen kraftigt stöd åt reformens anspråk. ick me pruva nagot at en reform, kan det slag. hvilket eka i det nn hvarje . sådant föri förändring so B svara. näste går lika långt 5 SOM Borgareoch Bondeståndens vid de sednare riksdagarna tillkännagifna tankar och således kan bifallas af dessa stånd måste blifva en nullitet. Men af samma skäl a det tydligt a ma skäl är det VSK ati de konservative alldeles icke beigt tranki gen; de kunna ju vara fullkomSr frankila, om blott förslaget icke blir 2 genomgripande, som allmänna tänkesättet rfordrar. Derföre är det också vår öfvertyelse, att de konservative i närvarande ögonlick ingalunda äro missnöjde, hvarken med AMmansättningen eller med talet, hvilket n irligtvis icke hindrar att vi skulle vara Jå et högsta tillfredsställde, om framtiden ko bv, att vi häri misstagit oss, et kan icke vara obekant för rågon, att!h re politiskt lagbundna sambällsskickets a sli Ce 86er uti de fyra stora och oaf-lsc lt ga grundsatserna: att Regeringen och för-b akten. 4 2 Ciler, med ort ord, hela den offentliga fi ull och icke t ä Dt: Ear ra till för folkets Ir rlöre, vär a att regeringssystemet k: Ore, om denna id icke skall u:göra ettjvc ndverk, bör och måste utgöra ett uttryck) br alen så tonens majoritet, och styrelseper-ta rig infö un er ss kontroll och vara anlic) 5 Inför lagen: — att representationen sjeiflre mme y