Aftonbladet – 8 april 1846, sida 1

m—nrnznnnxsxrr r ncnnnanÄ mnon tviflan hade Alfred redan genomirrat hela les kalen, utan att finna något spår; likväl förnyade han oupphörligt försöket, följde de med facklor och lanternor försedde tjenarne till slottets källarhvalf, ledd af den sorgliga förmodan, att en fallucka kunnat öppna sig för den älskades fötter — och, sedan hvarje vinkel blifvit genomforskad, ilade han uppför vindeltrappan ända till vindsrummen och upp på den knappt mer tillgängliga delen af det för många år sedan af blixten träffade tornet. I ångsten hade förståndet upphört att vara hans vägledare och, såsom den af lågor omgilne ofta bemödar sig att rädda en onyttig sak, istället för de vigtigaste föremål, så besinningslöst fortsatte Alfred sina efterspaningar. Än syntes det, som ville han i vild hast undfly de mörka tankar, som började uppstiga i hans själ och sökte förespegla honom det omöjliga möjligt;. än ilade, såsom en ljusstråle genom dunklet, en lugnande förboppning, alt Alvina åter med utsträckta armar trädde emot honom i salen, smög sig till hans bröst och bad honom bjertligt om förlåtelse för den förorsakade ångsten. Inbillningen af denna föreställning bevingade hans steg — men andlös jagade han efter skenet, och vid återkomsten till salen visade sig sjelfbedrägeriet. Endast den före leken aflagda shawlen och hatten mötte hans sökande öga i det matta skenet af den nu sparsomt upplysta salen. Med ltröstlös min trädde Felsman emot honom från lett sidorum, dit Helena under tiden bhfvit förd. l Fatta er, sade han, just nu är er mor ankommen.iVi äro al!ena. Det öfriga sällskapet