Aftonbladet – 8 april 1846, sida 1

—L—!?i722— nn ---fsömställen, men voro begge ohörbart försvunnal då Alfred inträdde i salen. För att gynna de Jolda damerna med längre tid, än de snart uppsökta manliga lekkamraterna, skyndade den Sökande, såsom slagen af blindhet, några gånger förbi deras gömställen. Derpå ledde honom kärlekens skarpsynthet, att bakom en tapetdörr söka föremålet, som ban önskade först upptäcka. Eit högt fasans utrop, som vid dörrens öppnande undslapp hans läppar, verkade elektriskt på alla de gömda. Alla störtade fram, bäfvande af ångest, i väntan att få erfara något fruktansvärdt, fruntimren sökande skydd hos de med starkare nerver försedde männen. Men snart öfvertygades man, alt fråga icke var om någon andesyn. Helera låg medvetslös, blek som ett lik på golfvet. Hon är död! — Nej endast vanmäktiglh — ropade man, under det Alfred upplyftade den besinningslösa och bar benne till en soffa i salen. Under tiden bade Felsman återkommit för alt underrätta sällskapet att ovädret var öfver — och hans förskräckelse mildrades endast af Alfreds försäkran, att Helenas dödslika tillstånd var öfvergående och icke farligt — ja icke en Igång erfordrade läkares bjelp, såsom han erfarit vid ett dylikt Helenas anfall i Paris. Vid ifren af detta Tugnande bemödande och lvid första bestörtningen hade han icke märkt latt Alvina saknades ibland de församlade. — I Först den af ett ungt fruntimmer till honon rigtade frågan: Min bäste baron, hvar kan e a brud vara gömd, då hon icke erfarit något a yIdetta förskräckliga väsendet ledde hans blicl ai kretsen och påskyndade hans steg till närlig