illåter sig en den bedragna förhoppningens ;vordom. Nu följer ytterligare en lång akt, temligen behöflig för skådespelets utveckling, som slujar med förkunnande af landsförvisningsdomen öfver jesuiterna och af ett kristligt äkta förbund emellan hertig n dEstrees adoptivson, kaptenen Frontun, markis af Dangeau, och mademoiselle Gabrielle de S:t Albin. Sällan har väl någon jesuit spelat sina kort med så förtviflad. otur, som pater de Sacy. Allt hvad han företager sig misslyckas; ban är, från början till slut, skådespelets enfant perduv, Derigenom mister denna karakter en god del af det drematiska intresse, som förf. utan tvifvel för honom påräknat. Det tyckes stå skrifvet i ödets bok, att de Sacy beständigt skall sJå bom, man väntar sig derföre icke något annat af honom, och bäfvar icke ett ögonblick hvarken för markisinnans eller det unga parets framtid. Jesuiten är en temligen intresselös personlighet, som griper in i den annars fyndigt anlagda intrigen, endast för att fortsatt slås ur brädet. Han är föraktlig ur alla synpunkter; sjelfva den nyckfulla lyckan föraktar honom. Kanske hade också rolen icke lidit, ifall den tagits mera kall, mera ogenomtränglig, än nu af hr Torsslow, som der antagligen nedlade för mycken passion, lät sina inre lidelser för såldsamt brusa ut på ytan, ehuru, hvad angår det öfriga utförandet af rolen, ingen kunde misstaga sig på mästaren. ; Fru Torsslow var ypperlig som hertiginnan TEstrees. Om; hr. Stjernström, som Choiseul; skulle men kunna instämma i markisinnan Pom