Aftonbladet – 7 april 1846, sida 1

BLICK TILLBAKA: Inga Jesuiter mer! bar jublande och hög stämmigt återljudat från Nya teaterns tiljor från franska parlamenternas, från franska hofvets, från premierministerns, hertigen af Choi seul, från favoritsultaninnan, markisinnan Pompadours läppar. Jesuitismen skall dock alltid lefva qvar, äfven der jesuiterna längesedan utvandrat, äfven der de aldrig funnits. Skrymteriet och den samvetslösa ärelystnaden behöfva jesuitismen liksom nakenbeten behöfver kläder, liksom tiggaren behöfver det osvikliga insigniet af sin värdighet — stafven. Jesuitismen skall finnas, som politisk, som religiös troslära, ända till dess det tusenåriga riket skänker oss den sista, stora revolutionen, då verlden stöps om i en ny, förbättrad form och englarne komma att afundas stoftet dess renhet, dess lycka: Komedien: Inga Jesuiter mer, för oss in i det tidehvarf af franska hofvets historia, då den röda klacken var för dess eleganter detsamma, som för våra dagars den halmgula handsken,, då de Boufflers och de Parnys ystre Epitres och madame Deshoulidres sliskiga herdescener, de förra foster af den mest glödande. sinnlighet, de sednare af den falskaste sentimentalitet, voro modbjeltarnes och modhjeltinnornas älsklingsläsning, då. man, i de kungliga mätressernas förmak, uppvaktade dem; som drottningar, och firade dem, som gudomligheter, men sedermera i tysthet hämnade sin sjelfåtagna förödmjukelse. med att; nattetid och maskerad, kasta buteljer, fyllda med bläck, i ansigtet på dessa dagens allenastyrande, y då ) Vid passerandet, en natt, af Hotel de MenusPlaisirs,; sedermera under Ludvig XVI, :samlingsplats för tats-gåneraux; och nu: slutligen en kavallerikasern; slungades af några mera, än muntra .Gardes-du-Corps en butelj, full med bläck, ini markisinnan Pompadeurs vagn. Mar