Aftonbladet – 7 april 1846, sida 1

vägen till all ära, all utmärkelse, äfven i viss mån den litterära, den vettenskapliga, gick genom kungliga bisofverskors kabinetter, och taburetter-i-franska konseljen, fåtöljer i franska akademien föllo, som gåfvor, ur det ymnighetshorn, som hvar efter annan uppbars al markisinnan Pompadour och grefvinnan Dubarry, den sednare först modist och sist guillotinerad, med ryktet att vara den enda qvinna, som dött fegt och utan hjeltemod på revolutionens schavotter, — då den enda rättvisa, som adelsmän emellan erkändes; var duellens blodiga och nyckfulla utslag, dervid i öfrigt en skicklig fäktare, en säker skytt alltid kunde räkna på alt vinna processen, eller åtminstone att göra den kort, då samhället redan, undergräfdt till sina heligaste stöd, skönjbart skyndade mot den förfärliga upplösning, som gräsligt hämnade fädernes missgerningar på barnen allt intill tredje och fjerde led, när Ludvig XVI, till försoning af farfadrens, och fararsfarfarsfadrens synder, lade sitt hufvud på stupstocken, och Pöbeln, vid det rykande, kungliga blodet, skrålande uppslämde: Dansons la Carmagnoöle! Charles Frontun är ett kärlekens barn, såsom minga dylika, anförtrodt åt jesuiterna och uppfostradt i novisinstitutet i Lyon. Han har vext upp till en ung, vacker man. Vid Ludvig XV:s hof var det icke ovanligt, att skönheten efter då rådande begrepp, gjorde lycka och vann makt och anseende. Frontun efterskrifves alltså, i afsigt att begagnas, som verktyg för de vördige fädernas planer, och utnämnes till löjtnant vid schweitzergardet. Hertigen af Choiseul, som på en föregående resa emellan Paris och Lyon, fastän under diktadt namn, gjort Frontuns bekantskap, har derkisinnan blef skadad, men öpphofsmännerna till detta espiegleriö de talon rouge kunde icke upptäckas.