dogmer; i de katolska staterna tillkallas pre t:r och munkar, stiftas kloster, uppfriskas vantro och bedrifves underverk till folkets döfvande på allt sätt; man tager slutligen sin tillflykt till den återställda jesuiterorden och förenar det religiösa tillbakaskridandet med envåldsgrundsatser i sambhällsläran, för ått om möjligt dämma den mot medborgerlig frihet och betrygsadt rättstillstånd ilande tidsfloden. I stället ör att leda den allmänna rörelsen, söker man qväfva den, och detta bedröfliga skådespel erbjudes af alla tyska stater; ty öfverallt ser man styrelserna i den bittraste osämja med sina undersåtares önskningar och förhoppningar, och derföre råder i hela Tyskland missnöje, oro och djup inre söndring, samt en obelåtenhet med ställningar och förhållanden, hvilken enlast genom fruktan, polismakt och våld kan hållas inom Jydnadens gränsor. Måtte Gud bevara oss från all hemsökelse af krig, under denna olyckliga tid! Utbröte något sådant, så skulle vi antingen blifva tillintetgjorda såsom nation, eller först efter långa och rysliga luttringar i olyckan kunna vakna till en bättre framtids morgon. Väl är den tankan allmän i Tyskland, att vi innu en gång nödgas genomlefva ett sådant år som 4806, innan denna morgon gryr; och i verkligheten ligger också denna tanka nära tillhands; ty endast olycka och förnedring tyckas förmå öppna ögonen på oss och stålsätta sinnena. Och dock behöfdes här ej mer än en ädel och skicklig regent, som förstode sin tid och sin stora bestämmelse, för att, med tillbjelp af hvad här redan finnes lefvande och vaket, dana ett samhälle och ett folk, som skulle intaga ett ibland de främsta bladen i menniskoslägtets häfder. Hvad jag här yttrar är visst icke någonting nytt och obekant; man känner och begriper det allmänt i hela Tyskland, cch äfven i våra furstars och konungars rådskamrar. I dessa vet man också ganska väl att man förlorat all popularilet, alt man bar nationens pluralitet bestämdt emot sig. Man är ej heller känslo!ös dervid: ty fastän vårt folk saknar en verklig och sann konstitution, så äga dess gemensamma åsigter det oaktadt sin vigt. Och klandret är ingenstädes biltrare än hos: oss, ty allmänna omdömet har hör blifvit vandt att yttra sig utan förbehåll (?). Vår konung är framför många andra en man af snille och kunskaper; mer genom sin omgifning bar har han olyckligtvis blifvit indragen i den politiska riktning, som kämpar emot folkets önskningar och tidens-åsigter. Då folket vet, att han i grunden icke är sjelf främmande för dem, så har det fått en vana att vid hans tal och yttranden fästa förhboppningar, som sedan beröfvas fullbordan genom inflytanden utifrån, hvilka bringa honom på andra tankar. Er konung, — yttrade nyligen en fransman, som ofta har tillträde på hofvet — är en man med bide snille och bjerta; men han är omgifven af medelmåttor dem han lemnar för stort insteg. Omdömet är sannt, men till hälften allenast; ty bland Konungens omgifning finnas äfven män af öf verlägsen talang, klar blick för samhällets till stånd och fosterländskt sinne, ehuru konunger företrädesvis anförtror sig åt andra, derföre at de smickra hans fantasier om monarkien med det kristliga fadersväldet. I trots af allt detta vacklande och obeslut: samma, spökar nu åter det gamla ryktet om er under bearbetning varande representations!örfattning med ständer. De polska oroligheterna hafvaväckt vederbörandes häpnad öfver sir ställning, sedan man icke längre kunnat dölja fö sig att det stränga landtdagsbeslutet ingenting förmått hos allmänna tänkesättet, och att del nuvarande systemet saknar allt stöd hos folket. ÅA ena sidan har man funnit polackarne orubb. liga i sin nationalitet, och så känslolösa för al den uppmärksamhet och alla de företräden man slösat på dem, att de allt framgent ärna förblifva polacker och förnya försöken till sitt fäderneslands återeröfring; å andra sidan har man ändtligen hunnit begripa, att Preussens tyska invånare icke hädanefter kunna qvarbållas vid sin fordna tillgifvenbet för Hohenzollern: konungahus, utan på ett vilkor, och detta är att dynåstien måtte sträfva för Tysklands storbet och enhet, samt ärligt gynna folkets frihet och upplysning. Man har under sådana omständigheter ej längre kunnat förbise att brytningen emellan styrelse och folk, att den djupa förstämningen och modlösheten måste leda till de förskräckligaste följder, i fall nöden en gång träder för dörrn; och derföre är det, som man i sista veckan börjat återtaga rådplägningarne om en konstitution, hvilken denna gången funnit en målsman och gynnare till och med i Prinsen af Preussen, som annars alltid satt sig tvärt H—K—————————m-—rårTÅkE— vv öjt