ras byråkratiska fördomar dessutom göra sig gällande. Att en bankir skulle kunna vara finansminister eller en industriidkare ställas i spetsen för handelsdepartementet: att en handelskonselj skulle kunna sammansättas af praktiskt sakkunniga män: att en bandelsdomstol skulle kunna finna sina ledamöter inom köpmansklassen: att bkandelskamrar, sammansatta af köpmän och industriella, skulle kunna vårda handelns och industriens intressen, blifva hörda öfver alla med detta i sammanhang stående ange!ägenheter och förändringar och få afseende fästadt vid sina utlåtanden: — allt sådant är mesopotamiska för våra byråkrater och systemfabrikanter, och afskys af dem lika mycket som det fruktas; ty huru skulle det då gå med den hittills godkända ofelbarheten af deras egen visdom och vigt? — Till följd af närvarande åsigter består derföre vår handelskonselj — vårt högsta embetsverk i handelsangelägenheter — af tre statsministrar, hvilka af den europeiska handeln begripa jemnt så mycket som de heliga tre konungarne af österland. Men af samma orsak ser man också folkets motstånd emot styrelsen i frågan om handelslagstiftningen ökas oupphörligt, med:n framskridandet med tidehvarfvets åsigter och upptäckter hämmas öfverallt, genom dess underordnande under embetsmannakastens godtycke. I närvarande ögonblick gäller detta företrädesvis om bankväsendet och penningförhållanderna. Fredrik II väckte Preussen för första gången ur dess dvala, och sökte förskaffa det förut endast jordbrukande folket något sinne för industri. Det skedde genom understöd åt fabrikanter och industriella hufvuden, som han drog in i landet medelst ett prohibitifsystem samt stiftelsen af de begge stora penningeanstalterna banken och sjöhandelsinrättningen. Han gjorde sig sjelf till bankir, köpman ochi fabrikant. Detta var ypperligt för den tidens förbållanden; men nu mera, efter sjutio års förlopp under alldeles förändrade omständigheter, vilja vederbörande alltjemnt fasthålla vid denna kungliga monopoliserande bank och denna kungliga sjöbandel, som tillgodogör en så stor del af landets industri uteslutande för statens egen räkning. Ett dylikt system kan ej vara annat än högst menligt för nationalförmågans ostörda utveckling; och likväl är det endast denna kraft, som kan värna sambhäll!et när hotande framtidsäfventyr stunda. Polska oroligheterna visajust nu hvad det östra Europa måste förr eller sednare bringa öfver oss; ty icke blott den polska nationaliteten kommer att en gång återbörda från oss sitt fådernearf, utan det slaviska elementet skall dermed träda i förbund; och det är icke något tomt svärmeri, när vi här i Berlin höra polackarne yttra att de en gång, förenade med sina stamförvandter rysserne, skola lära Tyskland att det fordom innehades af slaver, ända till Elbens utlopp. ÅAiven inom Ryssland är denna stora på eröfringar syftande Slaviska Förening en vidt utbredd åsigt, parad med djupt hat emottyskarne. Samtidigt härmed hotar oss vestera; ty fransmännen hafva gjort Rhengränsen till en nationalid och skola vid första tillfälle räcka ut handen efter venstra Rhenstranden, hvilken är alltför mycket inbjudande, sedan de redan ägt den en gång och i halftannat århundrade skilt Elsas och Lotbringen från Tyskland. Icke mindre lust hysa Danskarne att för alltid skilja Schleswig-Holstein från Tyskland och förvandla de begge hertigdömena till danska provinser. Slutligen ville väl Holland taga Luxemburg i odelad besitining, eller B:lgien gripa derefter. Men huru skall väl Tyskland kunna bjuda spetsen åt alla dessa motståndare, om det icke genom enig kraft känner sig vara ett enda folk och under frihetens baner kan bilda en samdrägtig här?... Man kaste blott en blick på kartan öfver Tyskland, och man skall finna detta land styckadt i 38 olika stater; man betrakte dessas styrelser och man skall se dem i full kamp emot tidens framåtskridande rörelse. Vår största olycka är skilnaden emeilan katoliker och protestanter, att sjeliva kristendomen söndrar oss, och att de två stora skärfvorna dessutom äro spruckna öfverallt i otaliga små bitar, oförenliga sinsemellan. Ovilja och köld herrska ej blott emellan de särskilda samhällenas och kyrkornas ledamöter; deras styresmän blanda sig i striden och underblåsa tvädrägtslågan derigenom ännu mer. Istället för att eftersträfva enighet och fördragsamhet på humanitetens väg och stt öfverlåta tvisternas förlikning åt den fria öfvertygelsens makt, far man fram med förföljelser och besvärjer upp fanatismen. I Preussen vill man inskränka den fria vetenskapen, d.n medgifna samvetsfriheten, och återställa den fornprotestantiska kyrkans trosSE ————————————— — — —— Jag fick i går bref ifrån Paris, som fordrar min ckyYyndecemn man 2Starroca Alt DVat var MIT