nen har nyligen på renn till Steineld lidit nåt son skada, hvilken försv nu blifvit bemärkt. Vi måste taga Alfreds kabrivet och jag begagnar det lilla dröjsmålet, för att annu en gång säga farväl.v Hoa aflade härvid itten, men knappt var det gjordt, förr än betjunten anmälte, att det var förspänt. Farväl goda tant! ropade Alvina och skyndade ut. Dihon var i begrepp att med Alfred uppstiga i abrioleten anmälde kusken, att han måste tag en annan väg, i anseende till en brobyggnad, som denna morgon företagits och hvilken spärrade den genaste vägen till Stammbruch. Godt att tant icke hörde det, sade Alvina i det bon satte sig jemte Alfred, vid de små hinder som i dag möta vår resa, skulle hon erinra sig hvad du nyligen berättat oss, om de gamle grekernas vantro, hvilka vid hvarje tillfällighet, som nödgade dem att vända om på en anträdd väg, ansågo det för en vink af goda gudar att blifva hemma. Alfred hade ej tidatt svara henne, ty en SEpres ankom och framlemnade till honom ett ref. Från Steinfeld,, ropade han förundrad, i det han hastigt öppnade biljetten. Min Gud! inföll Alvina, olycksbändelsen, det anar mig, har visst haft svåra följder och den arme Victor har insjuknat. Nej! han mår väl och är redan öfver alla berg och som det synes för alltid,, svarade Alfred, sedan ban hastigt genomögnat de få raderna. i Inte möjligt! du skämtar; b on fattade brefvet, Victor skref v iu gök Fond