Alvina nedslog ögonen vid denna anmärkning. Du har rätt, sade hon, och jag blyges nästan sjelf öfver min sällsamma ängslan; jag vill ock, så mycket det är mig möjligt, söka öfvervinna den och lugn och glad visa-mig för sällskapet. Kanhända förlorar sig under detta bemödande det sorgliga anlaget ti!l min nedslagenhet. Alfred berömde denna föresats, dock tycktes han nästan sjelf behöfva fatta ett dylikt beslut. Med en viss högtidlighet rörde sig de öfrige till Stammbruch redan ankomne gästerna i de med nyfikenhet granskade rummen, öfverhopade med loford den glade värden, som på ett så förträffligt sätt gjort gemaken tillgängliga och likväl dervid icke bannlyst den gamla tidens smak, som öfverallt i föremålens ordnande bibehållit sin rätt. . Men hvart taga Steinfeldarne vägen ? frågade Helena efter helsningen och log misstroget, då Alvina meddelade henne nyheten om Victors afresa. — Det är ett skämt,, trodde hon, visserligen icke annat — ett skämt — som utvecklar sig till en maskerad. Och denna snart högt uttalade tanka delade sig till de kringstående, som förut tillskrifvit den unge fransmannens hastande bortresa politiska orsaker. Men Helenas yttrande föranledde hos en delaf sällskapet en förmodan, att de skulle blifva öfverraskade af någon hemlig tillställning, och att man borde vara förberedd på det ovilkorliga intryck, som äfven den naturligaste händelse genom oväntad uppenbarelse frambringar. Likasom nervsvaga damer under teaterföreställningar vänta på att ett skott skall lossas, emotsåg man någon väntad katastrof, — men machini