Aftonbladet – 2 april 1846, sida 1

hållandet emellan Helena och hennes halfsyster. Den vänskapsvärma, med hvilken den sednare mötte den förra och af omedveten naturlig instinkt gaf sig tillkänna, fann 1 början intet väntadt gensvar. En fientlig känsla i Helenas bröst tycktes sätta sig emot det systerliga närmar. det, men slutligen vika för den förtrollning af älkvärdhet och godhet, som segrande uttalade sig i Alvinas hela väsende. Oaktadt skiljaktigheten af deras skönhet och karaktersegendomlighet, fanns likväl i begges grunddrag en likhet, hvilken dock endast för Felsmans öga uppenbarade deras hära slägtskap. I meddelandet af det förflutna var Helena återhållsammare, än vanligen flickor äro vid hennes ålder. Likväl, då Alvina en dag berättade henne med hvad längtan hon såsom barn väntat den lilla väninnans ankomst och hvilka bittrå tårar hon gjutit. vid den gäckade förhoppningen, då Felsman återvändt endast med den sorgliga underrättelsen om den väntades sjukdom, visade sig Helena deraf så rörd, att hon utbrast: : nAck, vid denna sjukdom och dess följder häftar en svår skuld, ehuru begången af excentrisk kärlek. Du skall) fortfor hon, icke missbruka detta meddelande och endast beklaga mig, att jag emot frun, som med så öm kärlek emot mig uppfyllt en moders plats, icke mer kan vara så tacksamt förbunden, som jag var ända till bennes död. Förledd af sin egoistiska kärlek till mig och för att fastare kedja mig vid sig, ipgaf hon mig från spädaste åren ovilja och fruktan för min far, hvilken hon skildrade såsom en tyrann, med sådana färger, som nödvändigt skulle göra honom till en skräck