Aftonbladet – 2 april 1846, sida 1

ungdomliga öriskningen och att hoppas på dess uppfyllande — om icke han sjelf upprest en skiljemur, hvars omstörtande nästan gränsade till det omöjliga. För sådana hinder rädes icke ynglingen och hyser ej de betänkligheter, som den mognade mannen, hvilken redan i allmänna opinionen vunnit en fast ståndpunkt, från hvilken han ej kan nedstiga, utan inre och yttre nedsättning. Före det afgörande steget, bvartill hans böjelse dref honom, var framför allt nödigt att utforska, om Helenas hjerta ännu var fritt. I detta gynnande fall hoppades han en lätt öfvergång från den barnsliga känslan till en varmare, då vanan ännu icke befästat den förra, och den faderliga autoriteten i intet afseende gjort sig gällande. Den frånskildhet, hvaruti de lefvat, gjorde icke en gång i andras ögon den uppmärksamhet påfallande, som han visade dottren genast ifrån första mottagandet. Endast baronessan tillät sig sturtdom den skämtande anmärkning emot sin vän, att han icke visste att finna sig i den faderliga rollen emot en skön, fullvuxen dotter, och att hans så länge i bröstet slutna känsla för henne nästan öfverskred naturens utstakade gräns. Huru gerna hade den träffade, vid dessa yttranden, velat lyfta slöjan från hemligheten och anropa väninnan att vara sig bebjelplig att lösa den knut, som han sjelf till sin olycka bundit; om icke den tankan, att Helena kunde afvisa honom, tillbakahållit en förklaring, hvilken han, ven visshet. om hennes böjelse, aldrig skulle våga. Under det denna tvekan herrskade i hans inre, iakttog han med högsta deltagande för