Aftonbladet – 30 mars 1846, sida 2

— allt var för henne likgiltigt efter den älskades död. Likt ett barn emottog hon den omsorg, som fadren, i förening med Felsman, använde för att bibehålla hennes lif. Men då denna paroxysm var öfver, infann sig en kris af snar och förunderlig andlig tillfriskning. Min vän! sade hon till Felsman, då han en dag suckande satt vid hennes sida; han den evigt oförgätlige älskade dig såsom en bror, och såsom sådan har äfven du handlat emot honom. Derföre är billigt att du inträder i hans rätt och att jag älskar dig med samma kärlek. Du allena eger ädelmod nog att blifva en far för hans barn; så snart det födes, lägger jag det i dina armar. Föga fattades att under denna försäkran den hänryckte vid landets gamla gudar tillsvurit den älskade, att evigt förblifva hennes och Lennes barns slaf. Men de gamle gudarne tycktes vilja bestraffa öfvermåttet af denna känsla, ty knepit hade presten uttalat välsignelsen öfver paret, förr än krigstrumpeten ljöd och genast kallade den nyförmälde från altaret till slagfältet. Månader förgingo innan det unnades honom att återvända och, såsom han hoppades, efter en berömlig verksamhet få sluta deh unga makan i sina armar. Trånande väntade honom den öfvergifna, och blek såsom ett lik mötte hon honom vid hans ankomst och visade vemodigt leende på barnet, som få dagar förut sett dagsljuset. Vid denna anblick genombäfvade en aringsfull smärta den hemvändes bröst. Den älskede gestalten, som han ville omfamna, vacklade och — sjönk stel i hans armar; hastigt och stilla hade döden a