Aftonbladet – 28 mars 1846, sida 3

dagarne, innan någon var så dristig att borttaga I densamma. — — Bland de minga anledningar, som gifva upphof åt beslutet till en brottslig handling, synes ingen så bekymrande, som de i värt land så ofta återkommande företeelserna, att personer, hvilka förut ej blifvit beträdda med något ondt, blott af ett hastigt påkommet infall eller för det tillfället synts dem gynnade, oförtänkt gifva sig åstad och begå brott af den grofva art, som tycks vara erkända och förhbärdade ogerningsmän förbehållen. Hos många göra visserligen en redan beryktad förbrytares anläggningar och den kallblodighet, med hvilken han utför dem, ett häftigare intryck och injega en större fruktan, och är väl detta en af orsakerna hvarföre så mången tanklöst yrkar att man biott behöfde befria jorden från sådane bofvar, så skulle mån nog sedan få vara i fred. Deremot gå en förut oberyktad menniska oförmodadt beträdes med ett groft och nidingsaktigt brott, så stadnar man gemenligen vid den reflexionen, att det var hans öde och att det visserligen var olyckligt både för bonom och den som träffats af hans illgerning; men sällan tänker mängden på det hotande för samhället, som ligger deri att ett såtdant öde öfverkommer så många och på faran för den enskilde deraf att han är omgifven af såI dane ödets menniskor. Den mer eftertänksamme kan deremot icke dölja för sig, att det stora antalet af individer, som, utan en småningom skeende Iförförelse, med ett enda språng kasta sig in i de lgrofva förbrytarnes klass, förråder att löshet i lgrundsatser och bristen på moralisk känsla är allSAO OO OM Me OP oe PE PK AO RE OK TE KE ON I männare, än man, med afseende på den betydliga, lisekler fortvarande inrättning till folkets religiösa Ibilåning, som vi underhålla, bordt förvänta sig. Ett nytt exempel på de många händelserna af lofvan angifne art, förekommer i den berättelse, som härefter följer. I Uti Långhultshus, inom Onsjö härad, bodde en lgubbe, vid namn Ola Bengtsson. Denne gubbe besökte aldrig kyrkan och sällan eller aldrig sina medmenniskor, af hvilka också sällan någon satie foten inom hans tröskel. Hans enda sysselsättning bestod uti, att fläta korgar. Dessa sålde han, och penningarne, som derför inflöto, samlade han sorgfälligt. Sig sjelf förmenade han ända till det nödvändigaste; också hade han hopsamlat den vackra summan af 5090 daler. Hen bodde alldeles ensam i sin koja, ingen såg efter honom, sjelfva hans anförvandter besökte honom knappast. Morgonen den 43 Oktober sistlidet är kom en piga från ett hus i grannskapet, och såg gubben liggande på marken, ungefär tio famnar från huset. Utan tecken till lif låg han der på ryggen, med hufvudet vändt emot sitt hus. Hans kropp var betäckt af flere sår och kläderifa voro blodiga. Ett par stöflar stodo bredvid honom, och dessa voro äfven blodiga. Pigan tillkallade genast folk, och man förundrade sig att, då grannarne ej bodde hundra alnar från gubbens koja, det icke hörts något oväsen, som kunde antyda att ett mord blifvit begånget. På denna tid tjenade i trakten, också på ett ställe som kallades Långhult, en dräng, vid namn Sven Nilsson. Denne, som intill sitt 48:de år varit ordentlig och väl känd, hade sedermera börjat supa, och derigenom råkat uti stor fattigdom. Mot denne dräng förekommo åtskilliga omständigheter, som vållade, att man snart uti hela trakten började misstänka honom för mordet. Samma afton mordet blifvit begånget, hade nemligen han aflägsnat sig från sitt hemvist och dervid sagt, att han skulle gå bort till sina bröder och af dem låna penningar, för att dermed betala ett, af honom inköpt får, hvilket icke fick slagtas förr än det blifvit betaldt. Från denna sin vandring hade Sven återkommit först sent på natten. Morgonen påföljde dag hördes han, innan han uppsteg, säga, att han genast ville gå ut och betala fåret, för att detta reian samma dag måtte kunna slagtas. Då slagtet sednare på morgonen försiggick, frågade en annan dräng, som tjente ihop med Sven, hvarifrån han tegit penningar att betala fåret med. Sven svarade, atit detta vore mer än han ville tala omn. En stund derefter sade han likväl att han lånt penningarne. Sedermera, då ryktet om Ola Bengtssons död börjat utsprides, frågade samme dräng, som börjat misstänka Sven, hvad han tänkte om det rykte, som ville göra honom till banemannen. Sven svarade: ja så, tro de mig om det? Imedlertid började detta rykte genom åtskilliga tvetydiga yttranden af Sven, att vinna mera styrka och trovärdighet. Åklagaren fenn sig nödsakad, att förhöra Sven, som dervid genast erkände, att han begått brottet, och om de närmare omständigheterna hvarvid han, inställd inför Onsjö häradsrätt, under synbar rörelse, berättade: att han, i afsigt att kräfva numera aflidne Ola Bengtsson en fordran å 2 rår rgs, som han under 43 års tid hos denne egt, klockan emellan 9 och 40 på aftonen den 42 Oktober sistlidet år infunnit sig vid Ola Bengtssons hemvist. Dörren till förstugan var öppen, men den till stugan stängd. Sven knackade då på stugudörren och anhöll, att blifva insläppt. Ingen svarade, men efter en stund begaf sig Ola Bengisson, som troligen fruktade, att det var en tjuf, som knackade på, genom fönstret ut ur stugan och sprang undan. Sven, förargad att gäldenären på detta sätt flydde undan, fattade en i förstugan stående yxa samt skyndade så efter Ola Bengisson, som, då han såg sig förföljd, utbrast i svordomar och slutligen på 40 famnars afstånd från stugan kuliföll. Sven, stadd ifull fart, sprang förbi den kullfallne, men hejdade sig snart och återvände till honom. Då Ola Bengtsson börjades resa sig upp, tilldelade Sven honom med baken af yxan ett så bäftigt slag, att gubben nedföll liflös och blef liggande med ryggen emot marken. Sven kom väl då genast till besinning af sitt brott, men blef, då Ola Bengtsson började visa tecken till Nf, så ifrån sig öfver sin illgerning,, att han, utan att kunna förklara orsaken dertill, med yxan tilldelade Ola Bengtsson flere hugg i hufvudet, trampade honom på bröstet och drog stöflarne af honom samt undersökte slutligen hans kläder, och fann i västfickan 5 rdr banko, hvilka han tog. Sedermera bortkastade han yxan, begaf sig hem och lade sig isin säng, men hölls hela natten vaken genom tankarne på det begångna brottet. Påföliande margnan ntreitteda GQvan likväl octt artkhaen LA PM FÅ Fm ÖN Ar ft EA Få DD Ås Lv RK j: it å i u