Aftonbladet – 27 mars 1846, sida 2

anning och rättvisa i tillämpningen på de serkilda ämnena, så måste detta kanske mer än något annat hänseende gälla om en fråga, vilken varit så länge å bane, så mycket omvistad, som den angående näringsfriheten. Afonbladet anser sig derföre äfven härutinnan oligtigt att i tid-afgifva och söka motivera en förklaring öfver den grundsats, som det hyllar ych nu anser böra följas. Om man betraktar näringslagstiftningens bhitoria i Sverige alltsedan 41809, så visar den ig hafva följt alldeles samma gång, som de lesta öfriga större samhällsfrågor, och företer illika i en punkt en af de kuriösaste politiska nanövrer, som kunna företagas i en hel nations syn. Det är nemligen bekant, att den vackra osterländska enthusiasm, som rådde under den örsta tiden efter 4809 års revolution, bland innat äfven visade sig uti det högtidliga och förtydbara erkännande af näringsfrihet och borgerlig jemlikhbet, som innefattas i 9 S:n af nämnde års riksdagsbeslut, hvarest yttrades fölande märkliga ord: I betraktande af den välvilja och billighet, som böra ligga till grund för fördelningen af skyl;digheter och förmåner medborgare emellan, boch då personliga fördelar, oaktadt deras af ålder och stadgar vunna helgd, likväl kunna vanses mindre innebära nylta för deras innehafvare, än anledning till obehagliga intryck hos de klasser af nationen, hvilka af dem Tärefter följa nu de ömsesidiga koncessionerna, bestående i 4:0 Rättigheten för hvarje Svensk man, till hvilken klass af medborgare han må räknas, att förvärfva och besitta jord af hvad natur som helst och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, emot uppfyllande af dermed förknippade skyldigheter; i följd hvaraf Adeln afsade sig sin uteslutande rätt att besitta säterier och åtog sig inqvartering för sina hus i städerna, emot vilkor, ,att idkandet af all borgerlig näring, emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga, måtte blifva en rättignhet för alla medborgareklasser; att Borgareståndet eftergaf den, enligt privilegier ståndet tillkommande lösningsrätt af fastigheter i stad eller till städer hörande hus och jord; Bondeståndet afsade sig den exclusiva besittningen af så kallade bergsmanshbemman, och Presteståndet åtog sig onera för hus istäderna och krigshjelp m. m: Då-nu före detta beslut idkandet af vissa, ej alla borgerliga näringar, verkligen var förbudet för alla andra medborgareklasser, än den, som kallas Borgare, (ty fabriksindustri kunde redan förut få idkas af hvar och en som dertill anmälde sig), så kunde också meningen med beslutet, att idkande af all borgerlig näring skulle blifva: en rättighet för alla medborgareklasser, aldrig vara någon annan, än att äfven de näringar, hvilkas idkande förut tillkommit blott borgare, dädanefter skulle få idkas af medborgare i allmänhet. Endast så motsvarar denna koncession de öfriga, t. ex. att hvilken medborgareklass som helst kunde äga säteri, förstås mot åtagande af dermed förenad tunga, utan alt först öfvergå till adelsståndet, och bergsmanshemman, utan att afkläda sig burskapet eller adelsvärdigheten eller afsäga sig embetet 0. 8 Vv. Det är med ett ord tydligt, att koncessionen omöjligen kunde afse något annat, än upphäfvandet af de hinder, som gällande stadgar diltills lagt i vägen emot näringars idkande af hvem som helst. — Detta oaktadt gjorde den kort efter riksdagen inträdande reaktionära andan, och den dåvarande gamle Konungens svaghet, att man vid den påföljande riksdagen kunde våga försöket att rent af bortresonera hela koncessionen till en fras, som ingenting skulle betyda i tillämpningen, hvarefter saken slutligen tog den vändning, att Regeringen år 1842 helt simpelt förklarade hela näringslagstiftningen tillhöra dess afgörande ensam, såsom en gren af den ekonomiska lagstiftningen. Få perioder i något lands historia torde kunna uppvisa exempel på en så grof misstydning af så klara ordalag. Imedlertid kan detta 4840 års riksdagsbeslut åtminstene icke utplånas ur historien: det qvarstår, ehuru ända hittills oafgjordt i tillämpningen, och frågan är nu, huruvida Konung Oscars regering skall komma att upptaga och verkliggöra dess innehåll. Under de sednare 20 åren har det ock gått med denna likasom med många andra principfrågor. I samma mån, som Regeringen visat sig svag och tvekande samt böjd att uaderhandla med korporationsandan, för att kunna sammanknyta den med sina politiska intressen, i samma mån hafva inskränkningarnas förfäktare börjat allt dristigare resa upp hufvudet. Härigenom har man ock fått se det märkvär