Aftonbladet – 27 mars 1846, sida 2

köld: Var, för all del, icke så narraktig! Ni känner icke, hör jag, det ställe der ni befinner er. Hvarje qvinna, som träffas bär, i mina rum, vore hon också min egen slägting, går endast vanryktad öfver denna tröskel. Imedlertid — jag skall öppna för er, som en artig riddare, den der icke kan emotstå sin skönas tårar, jag kall, sauve et saine, på maskraden återställa er Lulda person till er herr man, men med ett vilkor: ni måste vid er ära, som hustru, vid er salighet, som kristinna, svärja mig att aldrig, för hvilken dödlig som helst, yppa anledningen till detta lilla äfventyr, hvilket ni torde förklara som ett infall, ett försök, en frestelse, huru ni bebagar., Fiu Nicolai aflade den begärda eden. Mer hon träffade icke sin man på maskraden, icke sedermera i hemmet. Han var försvunnen. De första vårflägtarne susade i de knoppande träden. Sakta sorlade rännilarne, uppsvällda a den försmältna snön, längs Djurgårdens berg, och kastade sig slutligen i den nästan isfria Brunns vikens dunkla vatten. Nya, glada lärkor bade längesedan efterträdt den första, åt norden förirrade vårsångaren, hvars unga lif, emeden de gällde en dukat, blef så kort, så flygtigt, och föll innan ban ännu fått söka sig en maka, er deltagerska i sommarns solbeglänsta fröjder. Updgefär samma kotteri, af hvars medlemmai vår berättelses första början lemnat en kort skil dring, hade återigen samlat sig på Blå Porten Glädjen och champagnen skummade i taket ett par af bordsgästerna befunno sig redan skjortärmarne; Rutersvärd höll just på att pris: