Aftonbladet – 27 mars 1846, sida 2

diga fenomenet, att vissa tidningar, t. ex. Svenska Minerva, ifrån att ganska lifligt förorda nä-ringsfriheten, plötsligt sadlat om och kastat sig: på monopolismens sida; och medan detta parti inom pressen bemödat sig att kunna i opinionen nedsätta näringsfrihetens grundsatser till pflacka theorier, och sökt att uppskrämma sinnena hos allmänheten med förespeglande af hvarjehanda vådor deraf, såsom näringslöshet, förtidiga giftermål, pauperismens ökande cch ett allmänt utarmande, har det lyckats att bringa frågan till ett komplett stille:tånd hos. Regeringen ifrån den ena riksdagen till den andra, så att man, vid ett slikt sakens förhållande, ingalunda bör undra öfver, om Borgareståndet något lyssnat till denna sorgelåt, utan snarare måste anse den grad af liberalitet, som der visat sig, såsom ett ganska bedrande prof på detta stånds framskridande i upplysning. Hvad oss sjelfva beträffar, så hafva vi, ehuru varmt -tillgifne näriogsfriheten såsom en oförytterlig mensklig rättighet, af det ifrågavarande motståndet dragit den nytta, att det föranledt oss alt dels närmare följa diskussionerna deröfver i andra länder, dels genom jemförelsen af statistiska och moraliska resultater på serskilda ställen, söka en stadgad och på factia grundad öfvertygelse om fördelarna eller vådorna af principens tillämpning. Vi hafva derföre också med största uppmärksamhet sökt följa pressens yttranden härom i ftera länder, och deribland förnämligast hvad den sedan Juli-revolutionen i Frankrike uppkomna s. k. sociala skolan haft att säga angående arbetets organisation, såsom motsats till den fria konkurrensen. Denna önskan att erhålla säkra och bestämda grunder för elt slutligt omdöme i ett så grannlaga ämne har också varit orsaken, hvarföre Aftorbladet under åtskilliga af de föregående åren egentligen endast delvis yttrat sig öfver frågan om näringslagstiftningen vid serskildt förekommande fall, då i ögonen fallande missbruk af prohibitionerna sådant föranledt. Efter den långa tid, som vi sålunda haft under vår publicistiska bana, att med ständig tillgång till de politiska, statistiska och stats-ekonomiska uppgifter, som ifrån Tyskland, Frankrike och England varit att tillgå och haft sammanhang med näringsfrågan, måste vi imedlertid nu bekänna oss hafva fullkomligt återkommit till öfvertygelsen, att en oinskränkt näringsfrihet, utan hinder af något annat band, än samhället och den borgerliga lager i sedlighetens intresse kan och bör äga rätt att: fordra af hvarje husfader, är vida att föredraga framför hvarje försök till reglementerande och förmynderskap å statens sida; eller med andra: ord, att det allmännas behof icke kan fullständigt tillfredsställas annat än genom uppfyllandet af löftet i 1810 års riksdagsbeslut, att idkandet af all borgerlig näring, emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga, må blifva en rättighet för alla medborgareklasserp. Till ett närmare motiverande af skälen för denna åsigt, är det här såsom ailiid skäl att utgå från status quo, det vill säga att betrakta den närvarande ställningen och det irflytande, som våra nu gällande, inskränkande författningar i afseende på handel och näringar medfört för vårt eget land. Vi råka då först på trenne facta, hvilka äro af så mycket större vigt, som deras verklighet knappast någonsin varit bestridd och åtminstone numera icke från något håll sättes i fråga. Det ena af dessa facta är, att städerna i Sverge, med undantag af några få, äro vida fattigare både på folkmängd och förmögenhet, än i andra civiliserade länder i Europa. Det andra factum är, att detta stäådernas tillstånd under de sednare trettio åren, likaledes med undantag af högst få, varit nästan alldeles stillastående, åtminstone gått mindre framåt än landsbygden, medan de flesta städerna i de länder, hvarest näringsfriheten är rådande och som icke varit hemsökta af inre oroligheter, treoch fyrdubblat sin befolkning och sin förmögenhet. Vi vilje icke här tala om Förenta Staterna, hvarest nya städer årligen uppstå och tillväxa såsom genom ett fceri, och der man kan skrifva detta på räkningen af jordens förmåner och en talrik inflyttning, ehurw alla, som komma hit på besök derifrån, påstå, att näringsfriheten har en nästan lika stor andel i detta märkvärdiga fenomen. Vi behöfva blott jemföra städerna i England, Skottland, Frankrike, Preussen och Sachsen m. fl. med våra egna, för alt finna samma fenomen bekräftadt. Det tredje factum är, att om man inom vårt eget land undersöker, hvilka städer gått framåt, och hvilka varit stillastående, så visar det sig genast, att det förra egentligen ägt rum på de