Aftonbladet – 27 mars 1846, sida 1

melse. Sedan Törnekrantz, genom den falsk: uppgiften af våning, lockat fru Nicolai in i sin: rum, hade han någon obestämd aning, att möj ligen det förderf, som låg i sjelfva atmosferen skulle komma honom till hjelp, att han åtmin stone i utbyte mot ett löfie, att för inger nämna, det fru Nicolais steg sväfvat öfver hans mattor, skulle kunna utverka sig hennes med: gifvande att aldrig, inför sin man eller någon annan, yttra ett ord om det sätt, hvarpå hor bifvit ditlockad. Skulle det falla Nicolai in att afbryta den påbegynta töte-å-tåten antingen i vagnen eller uppe i Törnekrantz egna rum, hade den förre likväl allt möjligt. skäl i verlden att: tvifla på sin hustrus uppgift om brefvet, serdeles då Törnekrantz, såsom vi nedanföre få tillfälle erfara, beslutat att, på ett eller. annat sätt, skaffa detta farliga bevis tillbaka i sina egna händer, Med ett ord, under hvad stadium af tilidragelsens fortgång, som Nicolai uppträdde, för att hejda densamma, skulle Törnekrantz icke gerna kunna bli betraktad annorlunda, än som den vinnande, serdeles med den kännedom ban egde if Nicodlais ridderliga, all småaktighet skyende inne. Jag har ett bref till er, min frun! yttrade Cörnekrantz sedan Nicolai afligsnat sig. Fru Vicolai betraktade honom med ett uttryck af örundran i sina stora, blå ögon. Elt bref från en fattigp, fullföljde majoren, en trasig gosse, som förgäfves sökt er i er botad, frågade efter er i teaterförstugan. Han ade hört af edra domestiker, att ni farit på