Aftonbladet – 24 mars 1846, sida 2

varo bemärkt, hade under de föregående samtalen icke yttrat ett ord, utan i filosofiskt lugn förtärt ett par klasar högröda, skälfvande drufvor, som ban, med ett vandt ögas urval, lagt på sin deserttallrik, hvars ostindiskt rika, fantastiska bildverk han emellanåt sysselsatte sig sig att studera. Han var en man af mera angenämt, än egentligen vackert yttre, med harmoniskt förenade anletsdrag, med qvickt öga och spirituellt leende. : Min kära Rutersvärdl yttrade denne interlokutör, med en drufva vägd mellan fingrarne, örlåt mig att jag gäspade, men du undfägnar oss med förtvifladt bannala fraser. Att göra sig lustig på qvinnans bekostnad, hör så till hvardagligheterna karlsr emellan, att ett geni, och för något dylikt vill du väl ändå gälla, bror Rutersvärd! borde kunna bryta sig en mera originell väg., , Välkommen på banan, ädle kämp-! ropade Rutersvärd , det är åtankan på din unga frus blonda lockar, som kallar dig inom skranket. Jag fruktar,, mumlade von Trots, att de der lockarne likväl egentligen hafva den färg, som fransosen, artigt undfallande, kallar: blond ardent,, och svensken nämner helt simpelt: rödt. Fru Nicolai var verkligen, då man i viss dager betraktade hennes lockar. rödhårig. Hennes man, grosshandlaren Nicolai, en man om åtta eller nio och tjugo är, hade kanske, inom det sällskap hvari vi infört läsaren, den högsta bildningen; en under svenska förhållanden furstlig förmögenhet hade satt honom i tillfälle att några år i alla rigtningar genomströfva Euro