Aftonbladet – 23 mars 1846, sida 2

att stupa på ruinerna afsitt tillintetgjorda verk, eller kanske hafva de, som Ney vid Waterloo, sökt döden utan att finna den. Mannen med lian går rågon gång ur vägen för förtv flan. Efter det stolta språket i dessa chefers proklamationer (kanske betog dem just deras ymniga fraseologi en del af den bestämdhet, den kraft, som verkar och imponerar hade raan dock kunnat vänta, om äfven ett nede:laz, ett nederlag med mera spartansk hållning, mera dyrköpt, mera blodigt, än det, så vidt icke tidningsuppeifteraa ljuga, temligen torftiga utrymmandet af Krakau. Gnistan är imedlertid kastad i en lätt antändbar jordmån. Kanske kolar det ännu länge, innan elden åter bryter ut, men så visst rättvisa finnes i himlen, en gång bryter den dock ut, och slår verldens ögon med glansen af sin stolta, fria flamma! ESBJÖRN. — Om Skade-djuret i Enoch Njutånger, som om — sommaren 1723 och the följande åren til och med 1727, for ganska illa fram mec boskapen. Thetta skadedjur var en stor björn, som inte gjorde skada om dageni skogen, utan om nättern: gick fram, besynnerligen i thessa tvenne Socknar och ref opp och sönder portar och dörrar. Hai brukade ock mycket att rifva hol på taken i få husen, och gick ned genom, gjorde skada och slo sig therpå ut genom dörren. Thet var månge natt, som han förstörde i diverse byar, 4, 5, till 9 creatur, och ingen fick bort honom. Ha satte en sådan skräck i gemene man, att fastä än under tiden kom in på gården till them, oc he sågo honom, så tordes man likväl icke skju