Aftonbladet – 23 mars 1846, sida 1

armodet ammat och som kanske med lånta klä der vandrar ut i verlden, taga sig något mer. tafatt före, än alt träda i någon slags ställning; till embetsverken, om icke möjligen den at vända dem ryggen. Huru mången talang, som på annan väg, kunnat vinna lön och ära föl sina ansträngningar, har icke blifvit nedtram: pad i trängseln af tjenstejagande xtra-ordinarier; hur mången förmåga har icke blifvit sagt: uthungrad i afvaktan på en kronans kaka, med löftet hvarom det ungefär förhållit sig, som med utfästelsen öfver barberarskylten: I morgon ra: kas här för intet. Denna utlofvade morgor hänvisade alltid på en ny morgon och gralisrakningen inskränkte sig slutligen till blott oct bart en pudring. Så äfven med löftet. De har stannat vid ett: on verran, hvilket, enlig! madame Mottevilles memoirer, redan på hen nes tid var ett konungarnes ord, och derefter så småningom gått i arf till biråkraterne. Och hvad bar blifvit de ursprungligen medellösa talangers öde, som, under sköldsättning och ständigt hopade ekonomiska svårigheter, efter ett par decenniers embetsmödor och själsoro, ändtligen hunnit en plats, der de kunna anse sig burgna? Att, då de, som befallande, i vis: mån åtminstone, få andas embetsmanna-oberoendets behagliga och välkomna luft, tyngas ner af ett beroende, det bedröfligaste, det mest lepraverande af alla, det ekonomiska obestånlets. Exemplen äro ferfaldiga. Lyckligt vore, om dessa exempel kunde sätta ågon bom mot det fanatiska raseri, hvarmed å många, hvilkas krafter utan tvifvel kunde vättre och nyttigare användas åt andra håll, nu