Aftonbladet – 23 mars 1846, sida 1

dare har talangen en fallenhet, som just ick bidrager att för den blomsterströ embetsman: nabanan — den är icke. sällan född frondör vill gerna kritisera, låter då och då falla en glosa, någon gång rigtad mot förmän, hvilken kanske har den olyckan att förena bitterhetens språk .med sanningens. Det bör således icke billigen väcka någon förundran, om talangen blir så der till halfts misstänkt inom embetsverken, om en förman, helst i fall han tillhör medelmåttorna, drar sig för en underhafvande, som tillhör talangerna. Lyckligtvis räknar diplomatien en och annan medlem, som vet att värdera och älska talangen, fastän detta i nog inskränkt mening, med uteslutande afseende på theatern och dess qvinliga notabiliteter. En sådan diplomat förekommer i den sistlidne onsdag på Kongl. theatern för första gången gilna Ambassadrisen,, under namn, af grefve von Wahlbergh, ett i öfrigt så svenskt namn, att many, vid blotta ljudet deraf, ovilkorligen tänker på de föreläsningar, som komma att efterölja professor Selanders. Herrar Seribe och Saint-George hafva antagligen velat i grefve von Wahlberghs person framställa en af dessa lyckligt organiserade naturer, med hjertan, rymliga som kaserner, hvilka skulle kunna bli förtjusta i republiken Venedig, endast hon visade sig ute i kjortlar och med hvita strumpor. Han byter om älskarinnor, som en annan byter om frack: hans tycken tändas och falla hastigt som raketen: ibland synas till och med de gamla, slocknade vilja återvända: när pambassadrisen,, förolämpad af grefvens otrohet, åter ingår vid theatern, förhåller sig denne un