Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 1

lunda rulierande kapitalet smälter mer oc mer ihop, eller täres det af tidens tand. Mö blerna, kläderna — de länge belänta — måst slutligen afyttras och. det till fjerdedelen a värdet — af någon barmhertig klädståndsfru. — Det är otroligt hvilken mängd dylika barmhertighetsinrättningar det finns tillihufvudstaden — Snart återstår ingenting mera än gångkläderna, dem tidens tand ännu skonlösare gnagit. Nu äro goda råd dyra, som man säger. Toma väggar, halfnakna barn och ändå tvenne dagliga gäster, som icke låta visa sig bort. Hungren och kölden komma hand i hand på besök allt oftare och oftare och dröja allt längre qvar. Man skaffe sig något arbete — sannt, men detta är ingen så lätt sak. Hvilken fremling kan väl göra sig en rigtig föreställning om de lika mångfaldiga som besynnerliga sätt, hvarpå hufvudstadens ärliga Parias lifnära sig. Alla dessa outgrundliga näringsfång, hvartill den trasige är dömd! Hvilken oinvigd kan väl ana hvad de söka, eller rättare hvad de finna, dessa bleka, utsvälta hamnar, som stimma på torgen och sophögarna, i portgångar och rännstenar; som gå tidigt ut om morgnarna och vända sent hem om qvällarne, och sysla och hafva brådtom hela dagen om? Vi få icke undra om den olyckliga modren med sina barn, som sett bättre dagar, och hvars Själ icke ännu hunnit bli fullt förtrolig med fattigdomen, fastän kroppen länge burit dess ivre, — att hon icke, säga vi, så lätt kan beluta att låta inviga sig i dessa industrimysterier! Och dessutom, det råder en sådan skrå