Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 1

sideohatten och bredbårdade schalen — dej hörer äfven till dessa olyckligas fördömelse, at! hvarje slarfva, än aldrig så blekt, så nött, liksom förråder sin egare och hviskar hånfullt om det försvunna bättre; delta språk förstår dock ingen mer än hon som bär den, andra se blott den torftiga qvinnan, som så ödmjuk, så skygg smyger fram med sin bönskrift i handen, ja, ty så långt har det kommit! (hyrorna i-hufvudstaden äro så höga och brödet så dyrt!) Hon vandrar nu ut för att anropa. medlidandet... hön blygs, hon darrar, hennes bleka läppar vägra sin tjenst, men hungren är den sporre som drifver henne framåt. Hur hemska de långa stentrapporna förealla henne! När hon tar eit steg upp, tar hon tvenne tillbaka. Hur andedrägten kännes tung!... Nu öppnas en dörr . . . hon far förskräckt tillbaka, och likväl har hon kommit hit för att knacka på denna dörr! Hur darrande och rädd är denna knackning . . . hur det kläcker i bröstet när lörren, ändtligen öppnas . ... Och härefter vidtager den marterande vanIringen till marskalkskontoret, kungliga gardeoben, fattigutdelningarna, soppkokanstalterna, rbetsinrättningarna . . . detta eviga gatlopp, om de utblottade i hufvudstaden hafva att geomgå, om de icke vilja underkasta sig att välta ibjel. Månne det tillåtes oss att berätta ;n historia af detta slag? I en af södra Smålands mest pittoreska traker ligger ett vackert herresäte på en ö. Sjön, om omger detsamma, är full af de täckaste wolmar; traditionen uppger, att dei fordomimma uppgingo till jemt lika antal med dagar