Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 1

anda, sådana intriger, en sådan afundsjuka och egenmäktighet, äfven inom dessa, likasom inom flera andra skrån och korporatiorer — J veten väl! — så att en stackars fremling, som vågade inträda på detta våldkräktade gebit, snart skulle bli utledsnad, utäten och bortjagad af de tusen rivalerna. J sen, i allt fall, på dessa veka spensliga händer, de äro icke vana vid några gröfre syslor, kunna icke förrätta dem; de hafva fordom, måhända, med färdighet och behag ilat öfver pianots tangenter, harpans strängar, på duken eller papperet framkallat mången vacker och lefvande bild, eller konsterfaret virkat med silfver och guld! Denna af hunger och lidande vanstälda, och i trasor inhöljda gestalt har måhända fordom, klädd i silke och sammet; med strålande ögon och ungdomligt lätta och sorglösa steg, vandrat i sin faders upplysta salar, ett mål för kärlek och hyllning; det gråa håret, som nu så öfvergifvet och ovårdigt faller ned öfver den fårade pannan, var måhända fordom af en glänsande guldfärg, och dess rika flätor omsorgsfullt ordnade öfver den stolta hjessan!... och de små, der, som så bleka och tysta smyga omkring i dunklet... de voro, kanhända, födda till ett ljusare öde, till öfverflöd och ära... de lekte nyss så glada i lyckans solsken och munnen log och kinden blomstrade... Hvem stäckte leken så tvärt, och tog bort löjet och rosorna? Månne det var dem ämnadt att en gång hvila på denna hårda bädd, att höljas af dessa trasor, och så vårdslöst tyna bort i nödens djup? Men de .må icke förgås. af hunger likväl, Deras fattiga moder tar nu fram den gamla