Aftonbladet – 19 mars 1846, sida 1

binetterna vid det tillfället öfverlemnade konunIgen af Nederländerna åt silt öde, låg i Polackarnes resning. Detta vore rigtigt sagdt, i fall icke tidräkningen motsade det; det var nemligen sedan resningen i Polen redan fått ett slut, Isom man öfverlät konungen af Nederlinderna åt sitt öde. När citadellet i Antwerpen gaf sig, herrskade ordningen — det organiska statutetsv ordning — i: Warschau. En blick i någon samling af officiella akter, en liten upps möärksamhet på data, skulle ha satt Capefizue i stånd att genomskåda det rätta och inre samI manhanget. Det så kallade organiska statutet för Poleno är dateradt den 26 Februari 4832. Den 97 Februari 1832 skickade lord Heytesbury; från S:t Petersburg, till lord Palmerston afskriften Jaf en rysk memoire, hvilken utpekar den irrIgång af motsägelser, hvari nederländska kabiJnettet hade intrasslat sig — samma memoire, som grefve Orloff några veckor eiteråt afgaf i Haag, med förklaring att kejsaren af Ryssland väl icke skulle biträda tvångsåtgärderna mot Holland, men icke heller sätta sig emot dem. Deri ligger allt. Kejsaren lät sin svågers intressen falla; han hade Polen fast i nya band. Han lät de vestra makterna mellanrkomma i afseende på Hollands anspråk not Belgien, på det att de icke måtte mellankomma i afseende på Rysslands anspråk mot Polen. England och Frankrike lemnades att ostördt sönderslita Wienerkongressens beslut angående vestra Europa — hvad mer? — så mycket mindre kunde de anständigtvis begära dessa besluts upprätthållande i frågan om det östra Europa! ; Hvad England och Frankrike sedan den tiden gjort för helgdenaf den af Wienerkongressen gifua försäkran om Polens sjelfständiga till varo, lönar knappt mödan att omtala: QCapefigue tillstår sjelf att de enda erinringarne om upprätthållelsen af Wienerfördragen kommo från Wien och Berlinp. Men han tycks finna behag uti att företrädesvis frambålla Londonska kabinettets vanmakt. Denna vanmakt förefaller honom som en tröst, att ej säga en triumf, när han jemför England med sitt eget i sina grundvalar. svigtaude fädernesland. Furst Talieyrands skarpsinnighet hade förutsett och beräknat den, med sammå ofelbarhet, som man beräknar en solförmörkelse. Till hertigen af Daiberg hade Falleyrand skrifvit, att han hade önskat lord Greys upphöjande till chef för engelska kabinettet och medverkat dertill, icke af personlig vänskap, utan derföre att han fann England, med reformbillen på stapelp, vara oförmöget till någonting stort eller dristigt, Uträkniogen var rikug; följderna bekräftade det. Det är en iakttagelse, som genomgår hela det sista århundradets historia, att Woigministörernas utländska politik alltid varit långt svagare än Toryministerernas. Från våra dazars Whigs hade för öfrigt deras stora förebilders anda flytt. Hvar skulle -man ock, nu mera, funnit ens deras fordna grundsatser träda fram i sin sansade och vördnadsbjudande hållning, om icke lord Holland hade då och då unnit tillfälle att låna den sin vältalighet i sina klassiska protester? En deribland, den af den 28 December 1810, hedrades, genom den sallsammaste af alla kombinationer, med hertigens af Cumberland egen underskrift. Öfver framgången af lord Durhams sändning till Petersburg talar en depeche, daterad Berlin den 42 September 4832, hvilken sammanfattar resultatet i afseende på Polen i följande ord: hvad angår frågan om något slags sjelfständighet för Polen; eller om konungariket Polens afsöndring ifrån ryska riket, eller om nåterställandet af de statsinstitutioner, som Po!en ägde före uppresningen, så har kejsaren icke velat höra talas derom; han har sjelf uttryckt sig: deröfver kort, men på det mest afgörande sätt. . För Frankrike skulle engelska reformministerens vanmakt i Polens angelägenheter imedlertid kunnat anses som:en triumf i det fallet blott, att julirevolutionen hade trädt upp med mera kraft med hänseende till Polen. Polackarne menar Capefigue börde ock kunde icke hoppas något bistånd, fastän tbrontalet den 23 Juli 4831 talade skyggt (limidement) om en pPolens nationalitet, som vore erkänd genom Wienerfördragen.. Kammarens adress af den 16 Augusti 1831, med förklaring af deras tillförsigt att Polska nationaliteten: icke skulle gå under kallar Capefigue plöjlig och barnslige pueril). Striden om rätta uttrycket var äfven föga uppbygglig; Bignon hade velat nyttja pvisshet (certitude); men ministrarne förklarade att det skuile inaebära en krigsförklaring emot Europa; Bignon gaf då efter och åtnöjde sig med ordet tillförsigt (assurance). Kunde väl julirevolutionen inbilla sig att kejsar Nikolaus skulle för dess vänliga blickars skull afbålla sig från att göra med-Palen hvad han — segrafen — behagade? ; Fran ka diplomatiea har, äfven efter Capei ues esna uppgifter; ingenting att yfvas öfver ramför den engelska, i frågan om Polen. Franska regeringen hade först låtit genom rortisen af Mortemart erbjuda sin bemellin äl Polens förmån. En aästan övilkorlig, väsran blef svaret. Uuryck af vänskap för heren calbnadad las AR ättirh tan nn äk LTR