Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 2

på honom snarare liksom uppfriskande, åtminstone synes detta vara failet med hans uppsatser i prosa, dem han gerna dikterade under mångfaldigt bestyr med barn och tjenstfolk, utdelande af befallningar till arbetshjon, och andra dylika afbrott; tankbilderna i hans inre ordnade sig då som lifligast, ju kryare hela huset omkring honom sågs i rörelse. Mången ansåg sig finna skäl att i hans lynne öfverklaga en stark böjelse för ömtålighet, retlighet och misstänksamhet, förenad med ett till det högsta uppstegradt begrepp om sig sjelf, sitt snille, sina afsigter och skapelser. I detta omdöme låg en blandning af rätt och orätt, som ofta — och kanske hos de flesta — blottställde honom för att misskännas. Det är sannt, att han tänkte stort, icke blott om sin sak, utan äfven om sig sjelf; men han var icke oberättigad till ett stolt sjelfmedvetande. Det är vidare sannt, att litteratörer, särdeles om de medtäflade eller åtminstone fuskade i hans yrke såsom skald, mottog han vanligtvis till en början i ett slags afvärjande fäktareställning, med uppsyn och med ord, båda lika kallt höfliga och kallt spetsiga; i beggedera röjde man då utan möda, att de voro förskansningar mot en person, som tilläfventyrs kunde nalkas med förborgadt uppsåt af äretjuf. Men låtsade man ej märka det, utan fortfor att bemöta honom med en enkel rättframhet, hvarur en aktning framglänste, som syn-: tes obekymrad om han blefve den varse, så lyckades man temligen snart att vinna hans förtroende.n EE ——— ara