Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 2

när Fredrik den VI dog, då alla Danmarks skalder uppstämde klagosånger, tolkade Andersen den fattige bondens sorg öfver förlusten af deras välgörare; och det skönaste för honom vid hela likbegänge!sen var böndernas bön att få bära den döde konungen till grafven. — Och hur enkelt och vackert skildrar han icke detta för en grekisk Rapsod, som bad om att få höra ,en hyperboreisk Sang,. Jag lät honom då höra innehållet af visan om den danska bonden, som bad om att få bära konung Fredriks lik Gill sitt sista hviloställe, och han hörde huru folket på stadens vallar sjöng ett djupt vemodigt farväl! och kistan kördes under fackelsken längs den snöbetäckta landsvägen, ett ensamt ljus var sat i den minsta hydda vid vägen och här stodo de gamla med sina barnbarn; då de sågo fackelskenet, sammanknäppte de sina händer och sade mellan sig: ;nu kommer kungens lik I Den underliga väg hvarpå han nått sitt mål, har hos honom bevarat och närt en varm religiös känsla, och han ser Försynens ledande hand vid hans eget omvexlingsrika lif. Denna religiösa känsla uttalar sig ofta i hans naturskildringar. I naturen talar Guds stämma rent och klart till honom från vulkanen, likasom från den tysta natthimlen. Jag har här ofvan omtalt, att Andersens poesi är en trogen återgifning af hvad hen sjelf sett, känt och upplefvat: naturen och hans egen känsla äro hans lärare och han följer blindt sin sångmös ivgifvelser. Andersen är den produktivaste af alla våra yngre författare; hans hjerta är en rik, poetisk källa, hvarifrån poesiens klara ådror beständigt uppvälla; han befinner sig nä