Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 1

Fadren läste stundom MHolbergs och Shakespears theaterstycken för honom, och den lilla gossen fann stort nöje uti att uppföra dessa stycken på sin docktheater. Kom det ett resande skådespelarsällskap till staden, skaff.de ban sig affischen och improviserade iu, med tillbjelp af personal-listan, hela pjesen. Derigenom att han sålunda lefde i sina fantasier, blef han främmande för den verkliga verlden; kom han bland andra gossar, visste han icke rått huru han skulle bära sig åt, och man gjorde spe af honom för bans flickaktiga väsende. Understundom berättade han för dem sina syner, eller spelade sina komedier för dem, men hans publik var ingalunda tacksom; man belog hoasom och kalade honom den ,tossede Christianp. Hans egendomliga natur började imedlertid mer och mer att framträda, men i samma mån blefvo ock hans förhållanden mer och mer tryckande; skulle han förmå att spränga dessa fjettrar, skulle han härdas såsom guldet af elden, och slutligen sjelfständigt utveckla sin hela kraft? eller skulle han digna under bördan och långsamt vissna bort af brist på näring? det var ännu ovisst. Kampen var börjad, dess utsång kunde ingen förutsäga. Fadren dog, modren gifte sig ånyo, och Andersen blef satt i lära hos en skräddare. Men beständigt tydlisare förnam han andens kallelse — också han ville bli berömd, såsom de minga andra om hvilka han bade läst, och bestormade derföre modren oupphörligt med böner om att få resa till Köpenhamn för att komma till theatern. Det bodde vid den tiden i Oderse en gammal qvinna, som stad i stort rop för sin spådomskonst; till henne vände sig nu Andersens mor och bad henne förutsäga gfossers öde. Uppmärksart betrsktade hon hans hand, och med högtidligt allvar förkunnade hon derefter, att hin skulle bli en berömd man och att hela