Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 3

konseljen,skall i: expeditionen inflyta. Der emot hafva expeditionssekreterarne vida lättar göromål; eller att derefter redigera reciten den utgåerade expeditionen. Dessa u ppgifter kunna bestyrkas af hva och en, som eger närmare kännedom om för: hålländerna uti ett statsdepartement. : Att föl öfrigt tjenstemännen derstädes fått ökad sys seksättning och behof af duglige kamrater sedan, efter upphörandet af Allmänna-ärender: nes. beredning — en till sin id god inrättning, hvars fel det ej var att den missvårdades — nämnde inrättnings funktioner öfverflyttåts på statsdepartementerna oeh sålunda förberedt en förändring i dessas organisation, är en känd sak. Blicka vi nu på de sig så kallande talangerne, som ej ega ofvan omförmälda kraft, så finnm vi dem mycket belåtne med sig sjelfve, men desto mindre med allt annat. Herr M. P. har orä:t, då ban uppgifver, att de på kort tid lära sig att korrekt kopiera och läsa rätt innantill, åtminstone då fråga är om expeditioner. Ja, sådana sig kallande talanger finnas, hvilkas befordrände skulle gifva embetsverken mera utseende af dårhus än styrelse. Viskuile kunna noggrannt beskrifva deras tjenstgöringssätt i flere rigtningar för att visa, hvilkendera sidan har största anledningen att vara missnöjd med den andra: embetsverken eller dylika talanger; men då dessa sednares ställning, bättre än vi förmå, blifvit af herr Forssell i dess Statistik skildrad, torde lämpligast vara att citera denne mennisköoväns yttrande om ungdomens obelåtenhet i allmänhet: Tvenne orsaker synas härtill vara vållande. Den ena, att ett icke så ringa antal personer, drifne af egenkärlek, och förgätande att arbetsamhet och sparsamhet äro de säkraste grundvalarne för individers trefnad och sjelfbestånd, betrakta sig ega rättighet att, utan ansträngning, utan motsvarande arbete, lefva öfver sina tillgångar. För att tillfredsställa alla sina mångfaldiga, dels verkliga, dels inbillade behof, tillita de så hårdt så väl sina anhörigas och vänners tillgångar, att dessa icke vidare förslå, och då blifva de, i följd af sin -nödställda belägenhet, ehuru vållad genom deras egna öfverdrifna 2nspråk, missnöjde och obelåtne med allt. Den andra orsaken ligger mera djupt i menniskosinnet och är mera allmän. Den består deruti, att, om vi i allt öfrigt ega ett sundt och godt omdöme, vilja vi dock gerna betrakta vår ställning i samhället såsom under vår förmåga och följaktligen ovärdig att fordra full ansträngning af våra bemödanden eller vår skicklighet. Den villa eller det sjelfbedrägeri, hvarmed vi i detta afseende omgifva oss, missleder oss derhän, att vi-sträcka våra förhoppningar öfver möjlighetens gräns. Vi blifva i följd deraf misslynte och försumma våra närvarande pligter; vårt sinne nedstämmes, våra omdömen bli: bittra, glädtigheten försvinner och hela vårt lif blifver, i mer eller mindre mån, en-ledsam och bedröflig pilgrimsfärd, under beständigt gäckade förhoppningar. Vi förgäta, att det icke finnes många tjenster eller sysselsättningar, som kräfva: lysande talanger eller utmärkta snillegåfvor för att behbörigen skötas. Den stora massan af samhället är sammansatt af män med enkelt, men sundt förstånd, som sträfva deras bana takt fråm, under det att de uppfylla de skyldigheter; som deras ställning ålägger dem. De män åter, som naturen begåfvat med sällsynta egenskaper, blifva vanligtvis utmärkta framför mängden, och anförtros högre och vigtigare befattningar. Sverige har i synnerhet många lysande exempel att framvisa af store män, som utgått från de lägsta samhällsklasserna. . Vi kunna dock knappt påminna oss en enda af dessa högt begåfvade män, hvilka öfvergått från lägre sysselsättningar till en utmärktare lefnad, som icke förut skött deras lägre kall med flit och omtanka, intill dess att tillfälle yppade sig att ådagalägga den större skicklighet, hvarmed naturen utrustat dem. —r—