Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 2

ande af revolterande, kroppslig fulhet, hvaztill le begge manliga bufvudkaraktererne ge anedning. Måhända ha äfven författarne icke ned neg. afseende på den yttre formens prydlighet, på ceremonielet återgifvit hemhNfvet i let hof de företagit sig att skildra. Roquejaures. briljanta period. inföll, som bekant är, under de sednare åren af Ludvig XIV:s regering, då denne monark redan kastat sig i madame Maintenons armar, och i bigotteriets. Då, om någonsin, gömde sig det djupaste sedeförfall under de mest förfinade, sociala former. Den qvicka plumpheten var en hemlighet för tåte-a-teten. I salongen deremot talade man endast rosor oeh sjelfva perifrasens konung, Delille, skulle baxnats för de omvägar man gick, i afsigt att säga de enklaste, endast för det mest gränslösa pruderie anstötliga saker. Helt annorlunda under den tid af öppen cynism, som omgaf Ludvig XV:s skamliga ålderdom, då hans förste kammartjenare Lebel var erkänd föredragande för en del af bofärenderna, och kungliga qvinnoröfverier icke voro något ovanbgt i Paris. Oss skulle det nästan förefalla, som om författarne i någon mån förblandat de begge hofven, eller också icke förmått öfverallt hålla dialogen uppe i den tonart, som en skildring af franska hofsederna under Ludvig XIV kräfver. : För en skådespelare är det alltid en svår uppgift att med säkerhet och hållnmg uppbära kostymen af hofmän från Ludvig XIV:s tidehvarf, med de på en gång värdiga och eleganta manår, med det ståtliga och lediga väsen, den abandon och den nobless, som städse utmärkt den stam verkliga seigneurer, hvilka, med allt sitt behag, sitt bjeltemod, sin qvickbet, snart endast upplefva i traditionen. Då man således i detta hänseende billigt inskränker sina anspråk, måste man medge, att pjesen gick så väl, som med nya teaterns resurser låter sig förena, hvartill endast torde behöfva tilläggas, att hrr Torsslow och Deland, med vanlig öfverlågsenhet, utförde de båda manliga hufvudrollerna, i ESBJÖRN,