Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 1

j utropa: Beati possidentesv — lycklige de, sor ha något! De ega ingen aning om de gruflig frestelser, som hungerns och köldens! martyre äro underkastade, om dessa stersinnade, mej grymma segrar i det tysta, som rättskaffenshe ten vinner öfver naturbehofvet. Dylika ädl stackars, fattige bland allmogen nämna sig sjelf va stackare, liksom hårda, förtryckande her remän kallas stackare-hatare — höra doci ingalunda till undantagen bland de lägre klas serna. Det är endast motsatsen, som hör til undantagen. Och ändå blifva dessa arme, a gammal häfd, dömda att räknas till den förnämt så kallade dräggen af sambället: statistiken mantalsskrifver dem som vådliga för allmän säkerhet; och den skefva, politiska åsigt som i staten endast ser en valplats för striden emellan den rike och den fattige, betraktar dem bäfvande: den tror sig i dem spåra fribytarskaror, hvilka endast vakta på rätta ögonblicket för att bryta ut i mord och plundrrng. Veckans teatraliska nouveauteer inskränka sig till tvenne, på herr P. Delands recett gifna, nya pjeser: Äfventyr i fastlagen, lustspel i två akter, och Roquelaure, eiler hvem är den fulaste, komedi i fyra akter, med körer och kupletter af Leuven, de Livry och Lherie, musiker af Ahlström. i I fastlagsäfventyret göra vi bekantskap med en viss assessor Palmå, en man af mogen ålder, som inom sig känner utmärkta anlag för det heliga, äkta ståndet, som, i följd deraf, friar till höger och venster, men som i alla väderstreck får nej. Liksomriddarne i tornerspelen samlade ringar, har han samlat — ty värr icke ringar, utan korgar. Ett motstycke till aflidne hans exc. grefve Toll, hvars hufvud och egenskaper dock i öfrigt tyckas vara för assessor Palmåe fullkomligt fremmande, har assessorn hunnit ända till aderton korgar — som bekant ir, utmärkte excellensen Toll hvarje ny dylik