Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 1

som segrare, gå ur striden med den utomor dentligaste öfvermakt, mängden, den tunga mas sans säkra representant, förkrossande, vräka sif öfver mindertalet: skulle det vågade hjeltespe let slutas i ett gränslöst, mot himlen hämnd: rykande blodbad, i dessa obyggliga excesser hvarmed den inre känslan af svaghet vill ge sig ett utseende af kraftfullt majestät: skulle stupstocken och sträckbänken spela sin rol, dei lågande frihetskänsla och helig patriotism nyss valt skådeplatsen för sitt högsinnade drama — kanske skall likväl segraren finna sig befogad att med Pyrrhus slutligen utropa; En sådan seger till, och jag är förlorad ! Måhända har också den vårflägt, som nyss utgjorde vår utgångspunkt, sväfvat längs den ljusa gräsbrodden i Champs-Elysees, och der i förbigående inhemtat allt hvad nästa modplansch kommer att förtälja; kanske har den vaggat sig i grenarne af Tuilerie-trädgårdens knoppande kastanjer, och måhända, genom ett öppet fönster, fått tillträde till Ludvig Filip i hans skrifrum. Ludvig Filips ungdom var. icke utan romantik; skulle icke vårens första budbärare kunna inblåsa äfven den grånade Ludvig Filip en romantisk id, en stor,-en ridderl:g tanke — alt ge ett fädernesland åt dem han redan skänkt en fristad? Fastän — pla politique sentimentale, såsom den, halft bånande benimns, är längesedan bannlyst ur kabinetterna; i eit, som står något högre, än de öfriga, kan den möjligen ännu påräkna beskyddare. Den tidiga våren är imedlertid en välkommen gäst för mången koja, der nöden redan knackat på dörren, på hvars rutor solen skiner, som en vänlig budbärare om mindre bekymmerfulla dagar. Man slipper åtminstone frysa, och vårbruket öppnar arbetsförtjenster, hvilka, om äfven sparsamma, dock någon gång skänka ett rent, oblandadt bröd. Imedlertid kan man, under dylika förhållanden, med allt möjligt skäl,