Aftonbladet – 14 mars 1846, sida 2

MV vit al ISsanuvaltnhs UPppBgInCk Utl elt alldaceles omvändt förhällande till hans bitterhet och det uti hans uppsats blott alltför tydligt framlysande begäret, att kränka och i allmänna omdömet nedsätta för honom misshaglige medborgare, hvilkas enda, säkerligen urskuldliga fel torde bestå deri, att de vid riksdagen följt sin egen öfvertygelse och ej blindt låtit leda sig i den rigtning, som insändaren då, måhända än mer i andra vigtigare politiska frågor än i sjelfva tullärenderra, uteslutande ville göra gällande. Billigt må det ock väcka förundran, att Aftonbladet kunnat utan någon reservation gifva offentlighet åt en slik produkt af ensidigt partisione och personligt skadebegär, hvars osannfärdighet låg för öppen deg och ytterst lätt kunde kontrolleras af den, hvilken, såsom Aftonbladsredaktionen, håce tillfälle att på nära håll följa och iakttaga förloppet af tullfrågornes, likasom andra allmänna ärenders behandling under riksmötet, helst detta ej är längre aflägset, än att dess tilldregelser ännu kunnä vara i friskt minne. Vare dock härmed huru som helst. Då nu offentlighet gifvits ät anfallet, så mycket försåtligare, som de angripne deruti ej blifvit nämnde vid namn, utan under insinuationens genomskinliga slöja gjorde till föremål för obefogade beskyllningar, så hoppas man imedlertid att Aftonbladsredaktionen ej vägrar en lika publicitet åt försvaret, hvilket torde finnas nödigt, enär utaf tidningens många tusende abonnenter och än flera tusende läsare säkerligen ganska få egt eller kunna egasamma lätta tillfälle, som tidningens redaktion, att kontrollera uppgifterne och inse deras osannfärdighet. Försvaret åsyftar ingen polemik. Replikantens första ord är och hans sista. Han har blott velat i sin rätta gestalt återställa några faktiska förhållanden, hvilka af insändaren blifvit med partiandans ensidighet yanställde och förtydde. Replikantens enda bevekelsegrund är sanning och räll; sanning i sak, ock rättvisa åt försåtligt och obehörigt angripne medborgare; och han kan härvid gå så mycket mera passionsfritt och ointeresseradt tillväga, som han icke är bland deras antal, hvilka af insändaren blifvit utpekade, och hans uppträdande således ej eller är något sjelförsvar. Insändarens första föregifvande, hvarvid, likasom vid den första länken i kedjan, han fästat sina öfriga beskyllningar, är det, att uti nya tulltaxan afgifterne å smör och öfrige viktualier skola hafva blifvit i högst väsendtlig mån förhöjde. Nå väl! Huru förhåller det sig med denna uppgift? Öppnar och jemnförer man förra tulltaxan utaf d. 23 Oktober 48414 och den nya, den 3 sistl. November utfärdade, först ifrån den 4 Januari innevarande är till efterlefnad gällande, så finner man att insändarens påstående är ingenting mer eller mindre, än en grof osanning. Så tullafgifter, som tullvärden å smör, salt och färskt kött, fläsk, oxar, lax (saltad) och all annan: salt fisk äro uti den sednare taxan oförändradt desamma som uti den förra; hvaremot å kor och ungnöt tullafgiften blifvit i den sednare fcke förhöjd, utan tvärtom ned. satt ifrån 6 rer till 4 rdr per st., å kalfvar ifrån 3 rdr till 2 rdr 42 sk., å svin ifrån 3 rdr till 2 rdr och å rökt och torkadt kött ifrån 4 rdr 32 sk. till 4 rdr 46 sk. Och då insändaren, för att skapa sig tillfälle att: kasta skugga på vissa personer, tillverkade denna osanning, kunde han så mycket mindre vara okunnig om hvad han gjorde, som han sjelf förklarar, det hans uppsats blifvit föranledd af de utur Norroch Westerbottens tidning uti Aftonbladet reproducerade reflexionerne öfver den höga smörtullen. Läsaren af dessa reflexioner finner nemligen, att de hafva afseende på förhållanden, som redan egt rum under loppet af hela året 1845, eller jemnt ett år förr än nya tulltaxan trädde i verkställighet, och som hade inträdt innan ens Rikets Ständer hade densamma för sin del afgjort. Orimligheten af den beskyllning insändaren gör vissa, representanter i Borgareståndet, att gencm sina tillställningar hafva vållat de tullförhöjningar, öfver hvilkas följder Westeroch Norrbottens tidning beklagar sig, är således dagsklar. Men hvad bryr. sig partisinnet, endast drifvet af begäret att smäda och nedsätte, om rimligheten af sina digter. Det litar på allmänna okunnigheten, och hoppas att denna skall nappa på kroken och tro digterna med samma lättsinnighet, som det sjelft sammansmider och utsprider dem. Utan tvifvel är det ett factum, att tullafgiften å smör, salt kött, lax och boskapskreatur, som förr under en lång följd af år icke utgjorde mer än omkring 20,:30 högst 40 procent af värdet, nu erlägges med ungefär dubbla beloppet; men det måste, såsom nyss är antydt, noga iakttagas, att denna visserligen betydliga förhöjning vidtog redan vid 4844 års slut och ingalunda till följd af någon förändring i tulltaxan, e!ler af några Rikets Ständers åtgärder och beslut. Förhöjningen uppkom nemligen derigenom, att Regeringen icke förnyade den med 4844 års utgång tilländalupna additionella artikeln till traktaten emellan Sverige och Ryssland rörande finska handeln, hvarigenom de uti denna artikel bestämda tullsatser, vilka faktiskt reglerade tullen å nyss uppräknade. vik.ualievaror, upphörde att vara gällande, och i stället de uti tulltaxan stadgade afgifterna, hvilka förut endest varit nominella , eller siffror utan betydel;e, inträdde i kraft. Replikanten är långt ifrån att tillåta sig något klander emot Regeringen för lenna åtgärd, hvilken möjligen kan hafva sin grund ;j mindre uti politiska än uti kommerciella och: tatsekonomiska skäl; han anmärker blott, hvad iom är-ett faclum, att den på nyssnämnde sätt illkomna tullförhöjnipgen å smör och andra lifs-örnödenheter är Regeringens verk och icke Stänlernas, och än mindre några enskilda ledamöters Borgareståndet, hvarföre ock de, hvilka likt inändaren anse denna tuliförhöjniag tadelvärd, borle hafva den ärligheten , att rigta sitt klander, i all de tro sig till något sådant befogade, emot det äll, hvarifrån åtgärden kommit, och alldeles icke mot de deri helt och hållet oskyldige Ständerna, vilka nog ändå hafva sin syndabörda att bära, ch som, med afstutande eller uppsägande af hanjelskonventioner med främmande makter hafva ntet att skaffa, enär Grund,agers vistligen gjort dyika ärender till Regeringens ensak. Men hvarje nmärkning emof Ständerna. för den nu ifrågavaam I. 42162 0 08 Tru SJR hatar är dacc.